/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/kulturgroda_5107.jpg
Ristisaari, Finland 1974. Foto: Pentti Samallahti.

Ett föredömligt exempel på hur man kan skriva är Sveriges Allmänna Konstförenings årsbok 2007, Drömmen om verkligheten. Marie Lundquist, en av landets allra bästa poeter med prosadikten som speciell domän, kommenterar 35 av sina favoritfotografier från olika länder och tider.

Det känns som om hon i timmar eller dagar väntat in det rätta ljuset, letat efter det lämpliga avståndet – ty avståendet är konstitutivt i all god kulturjournalistik; det är hängivenhetens hemliga tvilling och bundsförvant.

Ta den här bilden av Pentti Samallahti. Med ett skenbart enkelt språk närmar sig Lundquist grodan utifrån flera olika strategier. Inledningsvis genom en förknippning mellan fotografikonsten och skapelsen: ”Första dagen skapade Gud ljuset – fotografins förutsättning”.

Sen genom att låta grodans ögonblick, dess mellanvaro utgöra en upprepning av skapelsen. Till slut ett mer allmänt resonemang om människors relation till grodor.

Men det som fulländar betraktelsen är en passage mitt i, en sublim sammanblandning mellan det fotografiska konstverkets abstrakta egenskaper och själva grodans varseblivning:

”Vad ser dessa pejlande grodögon? En verklighet så stiliserad och renskrapad att den blir overklig. Sjön är nästan kantig, rektangulär, månen klotrund. Skogsranden bulligt uppstickande i mjuka kurvor, liknar grodans huvudform. Allt är tyst, stilla, det genomträngande ljud som är kväkandet återstår att skapa. Seendet tycks vara ett av Gud prioriterat sinne.”

Så skulle också jag vilja skriva. Ett skrivande som kommer grodan till mötes från många håll samtidigt.