Kolibrier och könsskillnader

KRÖNIKA. Kolibrier består av en större färggrann fågel som är dominant och aggressiv och försvarar bo, och en mindre och färglösare fågel som har ett underdånigt beteende. Biologer och forskare har under lång tid antagit att den större och aggressiva fågeln är hane, och den mindre och underdåniga hona.

När jag läser antologin Lyckliga slut (red. Susanna Alakoski, Ordfront) kommer jag att tänka på de här kolibrierna. De sjutton olika berättelserna har en sak gemensamt: det är kvinnor som blir utsatta av aggressiva män som slår.

Tidigare diskussioner om vardagsvåld har kretsat kring frågan: Varför stannar hon? Det som är nytt med den här antologin är att den går vidare till frågan: Varför går hon? Det vanligaste svaret är att hon helt enkelt får nog och lämnar. Vinkeln är konstruktiv och ett steg i rätt riktning.

Men det är något i den här strikta uppdelningen i kvinnor och män som stör mig. Varför talas det inte om kvinnor som slår sina män, eller om våld i samkönade relationer?

Det finns en blind fläck och jag tror att den är en konsekvens av teorin om könsmaktsordningen; den osynliggör alla förövare och offer som inte passar in i de stereotypa könsrollerna.

En maktanalys som utgår från genusuttryck istället för biologiskt kön kunde vara en början till mer övergripande – och sanningsenliga – lyckliga slut.

Precis som hos kolibrierna. När de könsbestämdes genom genetiskt prov (deras könsorgan sitter inne i kroppen) visade det sig att forskarnas antagande var felaktig.

Det fanns fåglar av både könen som var stora och aggressiva, och de som var mindre och underdåniga fanns också av båda könen.

Det var helt enkelt inte ett könsbeteende, utan en fråga om läggning hos de enskilda individerna.

Magda Gad
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen