SAMTID. När jag ser ny rumänsk film är det omöjligt att inte reflektera kring materiell fattigdom, trångboddhet, arkitektur, öst- och väst, och tiden.

Ändå nekar flertalet av de unga regissörerna i den rumänska ”nya vågen” till att de skulle ha ett socialt ärende. De vill berätta klassiska historier, säger de. Men berättar likväl om ett socialt mångskiftande land i en brytningstid, ett flöde av människor och överlevnadstekniker, en språklig och gestisk uppfinningsrikedom, koder och uttryck människor emellan som även när jag som svensk bara anar innebörden, helt enkelt blir väldigt bra film.

I den bioaktuella Så firade vi jordens undergång av Catalin Mitulescu (Folkets bio) som utspelar sig under Ceausescu och revolutionsåret är den stora behållningen rikedomen på typer, ansikten och kroppar och vad människor säger och gör.

Finns det länder, eller epoker, som är särskilt filmiska? Rumänien tycks just nu vara en sånt land, befinna sig i en sån epok med en mångfald livsyttringar: zigenare imiterar Elvis på barer, köer till tv-reparatörens husvagn där det utspelar sig dramer, liv på gatan, berättelser i berättelsen som avspeglar sig i människors yttren, klädsel, handlingar.

Vad beror det på när film tycks ha ett uppdrag? Vilka förhållanden gör att den rumänska filmen plötsligt har allvarliga ambitioner och går i land med dem? Går det att förklara att filmskapare i ett land plötsligt tycks sporra varandra att göra något allvarligt?

Enligt filmkritikern Adina Bradeanu drar filmerna inte någon stor publik hemma i Rumänien, och situationen har inte att göra med gynnsamma ekonomiska förhållanden för de unga filmarna.

Tvärtom har de i många fall nekats stöd från de statliga fonderna.

Flera av regissörerna har sytt ihop okonventionella budgetar med hjälp av lokala företag i helt andra branscher, någon har jobbat med reklamfilm och fått stora företag att investera. Ytterst handlar det om nätverk, samarbete mellan filmare och en upplevelse av att ha något särskilt att berätta.

När hade svensk film ett uppdrag?

Det finns några ensamvargar: Roy Andersson, Suzanne Osten (som arbetar allt annat än ensam men inte får göra särskilt mycket film), Agneta Fagerström-Olsson, Lukas Moodysson och nu också Johan Kling. Film är inget ensamyrke och de flesta har naturligtvis sina fotografer, producenter och medarbetare, några har samarbetat med manusförfattaren Peter Birro.

Jag famlar efter bildkonstnärer i närliggande fält som arbetar med bilden av det svenska, som fotografen Lars Tunbjörk eller serietecknaren Lena Ackebo som också i viss mån framstår som öar.

Jag tänker på min egen rädsla för att skriva om Sverige, hur mycket tacksammare det tycks vara att gestalta Ryssland, eller Rumänien.

Är det stora livsinnehållet i Sverige inte på samma sätt kollektivt?

Går Sverige på samma sätt att se?

Läs också: artikeln "Två lysande rumänska filmer", 19/10 2007

Maria Zennström
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen