DEBUTANT. En del röster dyker upp i poesivärlden och har genast samma självklarhet som vattnets ytspänning.

Så är fallet med Hanna Nordenhöks debutdiktsamling Hiatus. Den har fem olika avdelningar, utifrån hur de ingående dikterna är uppställda. Flera är listor men samtidigt ändå poesi. Och sviten ”Sorge” (omsorg) består till 95% av bindestreck. Bindestrecken fyller upp alla tomrum, de översvämmar Malmö.

    Därute dov tid.

    Att känna igen sin egen
    röst.

Men mest imponerande är den avdelning från vilken citatet ovan hämtats. ”Skär” består av elva dikter om 1–4 rader per uppslag.  Dvs vänstersidan är alltid tom. Slöseri med papper? Inte alls. Utan ett sätt att lyfta fram och bekräfta de inre spänningar och motsägelser som ger dikterna deras unika särart: i det här fallet två sorters tid: den ena oklar, den andra en som förändrar allt, och som givit rösten en separat existens. Med den allra utsöktaste förvåning, som om nymfen Echo plötsligen återfått förmågan att tala.

John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören