Dödshot, kidnappningar och mord stoppar inte facket i Irak

– Vi måste fortsätta kämpa, så är det bara. Den irakiska arbetarrörelsen är motståndskraftig. Vi är många. De religiösa fundamentalisterna kommer aldrig att bli av med oss, sägeer Abd al Karim.

Sedan invasionen av Irak 2003 har ett 20-tal fackföreningsaktivister kidnappats och mördats. Siffran är troligen högre om man räknar alla som slumpmässigt dödats i bilbomber och skottlossningar. Men trots dödshot, kidnappningar och mord fortsätter irakierna att organisera sig och engagera sig fackligt.

– Visst är jag rädd, men vad finns det för alternativ? Ska vi lämna över gatorna till de islamistiska fundamentalisterna?
Karim drar upp axlarna och slår ut med armarna.

– Vi måste fortsätta kämpa, så är det bara. Den irakiska arbetarrörelsen är motståndskraftig. Vi är många. De religiösa fundamentalisterna kommer aldrig att bli av med oss.

Två mordförsök har inte stoppar honom
Två mordförsök har inte stoppat Abd al Karim. Han är vice ordförande för Basra-sektionen av landets näst största fackföreningsorganisation. Han är också aktiv medlem i oljearbetarnas fackförening som verkar i oljefälten omkring staden Basra i södra Irak.

– Jag är sekulär, säger Karim och berättar att Mehdi-armén, den religiösa ledaren Moqtada al Sadrs egen milis, är ute efter honom och att han har fått sitt hus nedbränt.

Karims historia är inte ovanlig i Irak i dag. De flesta som engagerar sig politiskt eller fackligt blir utsatta för hot och våld. I värsta fall mord.

Det mest uppmärksammade mordet skedde för två år sedan, då den internationella sekreteraren för Iraks största fackföreningsorganisation mördades i sitt hem i Bagdad. När Hadi Saleh kom hem möttes han av fem maskerade män som satte på honom ögonbindel och band hans fötter och armar. De brände hans kropp och gav honom elchocker. Innan de gick sköt de honom till döds. Organisationen kopplar mordet till Salehs fackliga engagemang och anklagar grupper lojala med Saddam för mordet.

Fackföreningsrörelsen i Irak har en komplicerad historia.

Arbetarrörelsen har sitt ursprung i 1920-talets motstånds­rörelse mot monarkin som stöddes av den brittiska kolonialmakten. 1935 grundades Irakiska kommunistpartiet som kom att ha starka band med fackföreningsrörelsen. Partiet blev snart en massrörelse och det största kommunistpartiet i Mellanöstern. Tillsammans med Baathpartiet störtade de monarkin 1958.

De två partierna bildade en allians, men hamnade snart i konflikt. Efter det att Baathpartiet tog makten 1968 började den röda arbetarrörelsen behandlas allt sämre.

När Saddam Hussein slutligen kom till makten 1979 började en systematisk jakt på kommunister och fackföreningsaktivister. Många hamnade i fängelse, torterades eller mördades. De som hade möjlighet flydde. Landets största fackföreningsorganisation införlivades i Baathpartiet. Saddam utsåg sina män till ledare för organisationen och rensade ut oliktänkande. På så sätt kom landets största fackföreningsrörelse att bli Baathpartiets förlängda arm.

1980 bildades irakiskt fack i exil
De som överlevde tortyren och lyckades undkomma fängelse gick under jorden och bildade 1980 en facklig organisation i exil.
För arbetarna som blev kvar i Irak blev förhållandena allt sämre.1987 förbjöds fackföreningar i den offentliga sektorn där den största delen av befolkningen arbetade.

Saddam meddelade helt enkelt att benämningen ”arbetare” inte länge existerade inom den offentliga sektorn. Från och med nu var alla som arbetade inom staten ”tjänstemän”.

Han avskaffade även lagen från 1970 som garanterade de anställdas arbetsvillkor, såsom åttatimmars arbetsdag, minimilöner, kollektivavtal och rätt till fri organisering. Något lagligt skydd för arbetare fanns inte längre.

Mycket snart efter Saddam Husseins fall i april 2003 återvände de fackligt aktiva från exilen och bildade IFTU. Organisationen var direkt kopplad till det gamla Irakiska kommunistpartiet. I dag har förbundet mellan 200 000  och 300 000 medlemmar.

Sedan 2003 har mängder av fackföreningar startat runt om i Irak. Den näst största organisationen är FWCUI där Karim är vice ordförande.

En av de mest aktiva­ fackföreningarna är olje­arbetarnas i Basra i södra Irak. Sedan starten 2003 har facket arrangerat många strejker och demonstrationer.

Hälften av oljan produceras i Basraprovinsen
Över 50 procent av Iraks olja produceras i den södra Basraprovinsen. Många städer, däribland Bagdad, får sin olja från området. Strejkerna har därför stor effekt. I maj strejkade medlemmarna mot den nya oljelagen. Facket anser att lagen innebär att de statliga oljebolagen kommer att privatiseras och säljas till utländska entreprenörer.

I juni gick 600 oljearbetare ut i strejk igen. Den här gången gällde det arbetsförhållandena för de anställda.

En 17 punkter lång lista har lämnats till president Nouri al-Maliki där facket bland annat kräver semester och rätt till heltidsanställning för deltidsanställda.

Karim, som både är engagerad i oljearbetarnas fackförening och den nationella organisationen FWCUI, anser att arbetarna i Irak saknar rättigheter. Att oljearbetarna organiserar sig är egentligen olagligt eftersom statsanställda inte får göra det.

– Anställda i den offentliga sektorn får inte fackansluta sig! Saddams lag från 1987 gäller fortfarande, och vi måste ändra på den. Lagen från 1970 om arbetarnas villkor måste också återinföras.
 
Han har varit på flykt många gånger
Karim, som är född shiamuslim och dessutom var aktiv i kommunistpartiet under Saddams regim, har tvingats fly många gånger. Han har bott i Kuwait och Syrien.

Nu arbetar han med en flyktingorganisation som tar hand om internflyktingar: shiamuslimer som flyr till södra Irak från Bagdad och sunnidominerade områden. Enligt FN finns det nu flera miljoner internflyktingar i Irak. Kurder flyr till norr, shiamuslimer till söder och sunnimuslimerna till den mellersta delen av landet. Det etniska och sekteristisk våldet ökar varje dag.

”Irak har blivit
helvetet på jorden”
Och att vara aktiv i fackliga organisationer ökar risken för att bli utsatt för våld markant. Många riskerar livet varje dag genom att delta i möten och demonstrationer.

– Det är värre nu än under Saddam. Irak har blivit helvetet på jorden.

Trots det kan man ändå skymta ett hopp i Karims ögon. Han ler ofta och brinner av engagemang.

– Det finns många som jag i Basra, säger han och skrattar. Vi är många!

 Agneta Liljeqvist