Vem betalar för omsorg om slaktaren?

Ali Kasra jobbar i slakten. Enligt Arbetsmiljöverket skulle han inte arbeta mer än sex timmar per dag med kniven. Foto: Stig-Åke Jönsson

När köttpaketet glider ned i våra plastkorgar i matvarubutiken har två saker varit avgörande: Pris och smak. Möjligtvis har vi lagt till en tia för svenskt ursprung eller kravmärkning.
Men är vi beredda att betala för att slaktare, styckare och paketerare ska ha en god arbetsmiljö?

Genom gallret på lastbilen som passerar grindarna till Scans anläggning i Kristianstad sticker ett tryne ut. Resmålet är nått, ”hjärtat av svensk grisslakt”, där runt 4.700 grisar om dagen tar sina sista andetag.

Informationsdirektören Hampe Mobärg kan sina köttkonsumenter.

Två saker säljer, säger han:

– Pris och smak. Det är avgörande när du står där vid disken på Konsum.

Svenskt ursprung kan också påverka.

Dolt flytthot
Men för att klara konkurrensen från omgivande EU-länder måste effektiviteten hållas uppe. Även om Scan inte direkt uttalar ett hot om flytt så kan det bli så, enligt Hampe Mobärg.

Finskägda koncernen HK Scan har redan anläggningar i Polen.

Styckar på ackord
Vid skärbräda 038 drar Issa Nael sin kniv genom den lilla slipstenen. På vänsterhanden bär han en stålmaskad skyddshandske. Han vänder sig om och lyfter ned en skinka. Så sätter han fart, vänder och vrider på köttstycket, skär med precision. Efter några minuter är skinkan urbenad och avfettad och glider vidare mot finstyckningen i en kodad vit plastlåda.

Antalet skinkor som registreras styr sedan Issa Naels månadslön, som brukar bli runt 24.000 kronor. Han tycker själv inte att han är så snabb trots att nedre gränsen för en fullgod styckare ligger på 120 skinkor om dagen och han själv styckar 20 till 40 till. Det finns de som är uppe vid 200.

– Jag gör så mycket jag kan, jag tänker inte på pengar, säger han.

Alla får ont
Om han får ont? Det får alla. Händerna och axlarna tar stryk. När han får känningar försöker han koppla av.

Här? undrar jag.

– Nej, hemma.

Styckaryrket var inget medvetet val. Det bara blev så. Hur grisarna slaktas en trappa ned är inget han tänker på.

– Vad ska man göra, det är ett jobb, säger han.

Äter inte fläsk
Ett par av de få kvinnorna i styckningen är Helena Lundberg och Zenüa Alfras, båda sommarjobbare. De står vid en maskin som skär bort svålen från ryggbiten. Helena skulle kunna tänka sig en framtid som styckare, men läser barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet. Hennes pappa är slaktare och tipsade om jobbet. Till de 200 sommarjobben fick företaget in 700 ansökningar.

Zenüa Alfras är också nöjd med sitt feriearbete. Hon och hennes man, som jobbar i slakten, är båda muslimer från Irak och äter inte fläsk.

– Mina kompisar undrar hur jag kan jobba här. Men det är bara kött man ser. Jag tänker inte på grisen. Det är många från Irak, som inte äter griskött, i slakten.

Arbetaromsorg
Livsmedelsarbetareförbundet tycker att det är bra att det talats mycket om god djuromsorg. Men också att omsorgen om slakteriarbetarna borde lyftas fram.

– Diskussionen har stannat på villkoren för grisen, säger Mikael Löthén på förbundskontoret i Stockholm.

– Det går inte att stycka hela dagar, men det gör man.

Ackordet ger visserligen en chans att tjäna pengar, men allt fler börjar se dess baksidor. Branschen måste också bort från att mäta kvantitet av billig leverpastej och grillkorv, anser han.

Inte hela livet
I grovstyckningen hopar sig stora köttdelar i slutet av bandet. Manuellt svingas de upp på ”julgranen”, en metallställning med krokar åt alla håll.

– I början är det jobbigt som fan men nu är det lugnt, säger Zoltan Veszpremi som jobbat i två år.

Lugnt? undrar jag.

– Nja. Helt okej. Inget jobb man vill ha hela livet.

En så där tre år till kan han tänka sig.

Mindre skitsnack
När granen är pyntad med 20-talet halva framdelar skjutsar han iväg den längs linan. Efter 20 minuters arbete följer en lika lång paus.

Tidigare jobbade han på charken.

– Här är det mycket bättre, bara killar. Med tjejerna blev det mera skitsnack – det är sant! säger han.

Hans arbetsuppgift är en av dem som Arbetsmiljöverket slagit ned på.

I Danmark finns en automatiserad hängning, vilken verket studerat, säger klubbordförande Bo Blomdahl, som håller med om att företaget borde investera.

– Men det är ju svårt att få in ny teknik i gamla lokaler, säger han.

Bristande arbetsmiljö
Arbetsmiljöverket har ögonen vända åt samma håll som Livs. Förra året undersöktes arbetsmiljön på elva slakterier i landet. Många brister upptäcktes.

På Scan var lyft för tunga, arbetspass långa och ensidiga, och även om verket inte lägger sig i lönesystem påpekar det att ackordet är en faktor som är belastande i sig. Prestationslön ska användas högst sex timmar om dagen. Samma tidsgräns ska också gälla för arbete med kniv. Mer rotation, återhämtning och tekniska lösningar krävs.

– Vi tittar på belastning. Och så här mycket belastning ska människan inte utsättas för, säger Kristina Adler, projektledare på Arbetsmiljöverket.

Till september nästa år måste bristerna på Scan vara åtgärdade, annars utdöms ett vite på tre miljoner kronor.

Blir problem
Scan har överklagat till regeringen som är högsta instans, och i veckan kompletterat med en fylligare motivering.

– Det handlar inte om att jag inte unnar de anställda att jobba sex timmar om dagen. Det handlar om en verksamhet som rört sig omkring noll i resultatet. Drar vi ner effektiviteten blir det problematiskt att möta den europeiska konkurrensen, säger Hamp
e Mobärg.

Rotation?
I slakten på Scan i Kristianstad jobbar bara män, på styckningen är minst 90 procent män och på charken är könsfördelningen jämn. Att rotera anställda mellan avdelningarna vore svårt tror klubbordförande Bo Blomdahl. De anställda har gjort sina val och skillnaderna i arbetet är stora. En sådan rotation försvåras också av att lättare arbeten till stor del utförs av personer som behöver rehabilitering.

I en av salarna fyller Eivor Lund konservburkar med Bullens pilsnerkorv. Ibland blir det fel och då behövs händer.

– Den här avdelningen är helt perfekt, säger hon och framhåller sammanhållningen.

Men för att underlätta för styckarna vore det inte omöjligt för anställda att rotera mellan avdelningarna, tror hon.

– Inte jag personligen. Eftersom jag vigt mitt liv åt företaget, och offrat min hälsa, skulle jag inte klara tempot.

Ligger före
Varken Scans ledning eller den lokala fackklubben tycker att det är rimligt att Scan utdöms ett vite när problemen finns i hela branschen.

Förklaringen ligger i att Scan har haft längre tid på sig. Redan 2004 anmälde företagets huvudskyddsombud det tunga knivarbetet till Arbetsmiljöverket. De andra företagen som inspekterades i fjol kommer att få sina förelägganden så småningom.

Största problemet är brist på fantasi, tror Arbetsmiljöverkets Kristina Adler, även om hon ser med viss tillförsikt på att en partssammansatt grupp försöker hitta lösningar i samråd med Linköpings universitet.

Hampe Mobärg tror att företaget kommer att kunna genomföra en rotation som Arbetsmiljöverket godkänner utan att minska den knivfria tiden till sex timmar.

– Det blir intressant att se hur det skulle gå till. Jag kan inte se det. Men jag vet inte allt i hela världen. Det är de som är specialisterna, säger Kristina Adler.

Problem i början
Själva slakten i Kristianstad sker i två plan. På övre planet sker en skållning och flambering bakom plastskärmar innan de döda grisarna åker ut längs linan. I korta intervaller skiftar män i plastförkläden mellan arbetsuppgifterna: Borrar fettänden så att tarmpaketet faller ned, skär ett snitt i njurarna så att mellangärdet lossnar, skär upp tungan i tonsillerna.

– Alltid som ny har man ju lite problem, säger slaktchefen Daniel Moberg. Men jag ser inget negativt med att jobba här, jag skulle inte kunna leva utan kött, säger han medan ett fat med tarmar passerar.

En man går ut med en container med grisknorrar. På golvet rinner utspätt blod sakta mot golvbrunnarna.

Det tar ett tag att bli en fullärd slaktare, men efter två år kan man jobba helt avslappnat, bedömer Daniel Moberg.

Stelnat blod
I stallet en trappa ned sover 1.700 grisar sin sista natt, resten avlivas samma dag de anländer. Kjell Svensson föser grisarna framåt och slutligen in i den box där de sövs med koldioxid. Därefter rullas de ut på bandet, hängs i en kedja i ena benet, tappas på blod i samma stund som kroppspulsådern skärs av. Sakta glider de döda kropparna upp en våning, med en slingrande matta av stelnat blod under sig.

1972 var Kjell Svensson arbetslös, gick hit och sökte jobb och fick det, berättar han. Han tänker inte i termer av att döda djur. Folk ska ju ha mat. Och på fritiden jagar han.

– Jag har ju blivit kvar i 35 år så det måste ju vara rätt bra, säger han.