Hittills har avtalsrörelsen varit en framgång. Nyckeln till denna framgång har varit en stark facklig sammanhållning och ett långsiktigt strategiskt tänkande.

Inom LO ena­des vi om att skillnaderna i våra och tjänstemännens pensioner skulle bort. Vi enades om att industrin skulle vara normen som satte lönenivån. Vi enades om att alla skulle få ökade reallöner, att lägstalönerna skulle öka och att skillnaderna mellan kvinnor och mäns löner skulle minska. Så här långt är avtalsrörelsen ett bevis på vad vi kan åstad­komma när vi bestämmer oss och håller samman.

Före årsskiftet 2006 enades LO:s 15 förbund om att våra gemensamma avtalskrav skulle innehålla bland annat ökade reallöner, låglönesatsningar, höjda lägstalöner, en särskild jämställdhetspott och förbättrade pensioner.

Pensionsavtalet första framgången
Vår första framgång kom i mitten av april detta år när LO och Svenskt När­ingsliv tecknade ett nytt pensionsavtal.

Det nya avtalet innebär att LO:s privatanställda medlemmar numera har en pensionslösning som är identisk med tjänstemännens i privat sektor. Äntligen fick vi ett avtal som gör att LO-förbundens medlemmar får samma pensionsvillkor som tjänstemännen. Därmed har en rest från det gamla klassamhället avskaffats.

Beroende på ålder och inkomst kommer det nya avtalet att ge från cirka 500 kronor mer pension i månaden, ända upp till 5.000 kronor mer i månaden för ett heltidsjobb.

Vår andra framgång är resultatet av att avtalsrörelsen garanterar reallöneökningar och riktiga pengar i plån­boken till alla. Våra nya avtal har givit en genomsnittlig löneökning på mellan 700 och 800 kronor per månad. Dessutom har nivån på lägstalönerna höjts kraftigt. För många av LO-förbundens medlemmar kommer det att bli lättare att få lönen att räcka hela månaden.

Vår tredje framgång är genomslaget för särskilda satsningar på LO-förbundens medlemmar i kvinnodominerade jobb. I tidigare avtalsrörelser har vi försökt att höja kvinnors löner enbart med låg­lönesatsningar. Det har inte givit tillräckligt resultat. Nu har vi gjort satsningar som utgår från både klass och kön. Därmed har vi fått möjlighet att förändra löneläget för många felavlönade kvinnor. Nu har vi tagit ett tydligt steg bort från osakliga löneskillnader.

Kvinnors arbete värderas lägre än mäns
Det är uppenbart att kvinnors arbete värderas lägre än mäns. Det handlar inte i första hand om att kvinnor diskrimineras på arbetsplatserna utan om att kvinnodominerade branscher i stor utsträckning är felavlönade. Regeln är ju högre andel kvinnor i en bransch desto lägre löner. Det är oacceptabelt.

Nu har alla LO:s förbund enats att kvinnodominerade avtalsområden kan kräva ett större utrymme än mansdominerade. Nu delar vi insikten om att detta långsiktigt är till nytta även för dem som arbetar inom mansdominerade avtalsområden. Vi vet nämligen att den som tvingas sälja sig billigare än alla andra så småningom tvingar också dig att acceptera samma nivå.
 
Samtidigt talar regeringen och riksbanken om risk för överhettning och förutspår rän­tehöjning. Finansminister Anders Borg ser inga problem med ofinansierade skattesänk­ningar för samhällets mest privilegierade grupper. Hälften av skattesänkningarna går till den tiondel av befolkningen som redan har det bäst – de som slipper förmögenhets­skatt, får sänkt fastighetsskatt och kan dra nytta av avdraget för hushållsnära tjänster. Det finns personer som tjänar över 300 000 kronor på hö­gerregeringens förändringar.
Det verkar inte heller vara något problem att börsbolagens verkställande direktörer förra året höjde sina ersättningar med 13 procent medan en vanlig löntagare fick cirka tre procent.

Lågavlönade kvinnors möjlighet att komma ikapp sina manliga kollegor anses däremot vara samhällsekonomiskt skadlig. Det är skamligt att försöka ge oss Svarte Petter-kortet om ekonomin skulle bli överhettad.

Det är dessutom märkligt att regeringen mitt under pågående avtalsrörelse ifrågasätter om utfallet är förenligt med samhällsekonomisk balans. Vi vill påminna om att statlig inkomstpolitik eller hot mot parternas frihet att själva göra upp aldrig har gagnat svensk lönebildning.

Vi tar vårt ansvar
Våra löneavtal leder inte till inflation. Om arbetsgivarna använder LO-förbundens avtal som lönegolv för att ge mer till dem som redan har mest, leder det däremot till risk för inflation. Vi tar vårt ansvar för lönerörelsen – arbetsgivarna måste ta sitt.

Om vi bortser från landets direktörer kan vi konstatera att de lägst avlönade har fått mest. Vi har börjat utjämna skillnaderna mellan kvinnora och mäns löner. Dessutom har vi fått pensioner som är likvärdiga tjänstemännens. Alla får mer pengar i plånboken. Vi har all anledning att vara både vara stolta och nöjda!

Wanja Lundby-Wedin
LO:s ordförande
Erland Olauson
LO:s avtalssekreterare
Skriv till debattredaktören