Jan Björklund har blivit ny partiledare. Om vi hade haft vi ett anständigt medieklimat skulle han ha petats när folkpartiets dataintrång avslöjades. På grund av skyddande borgerliga redaktörer och skribenter klarade han sig undan de hårda tag som är folkpartiets standardrecept för allt utom, uppenbarligen, politiskt spionage.

Björklund har gjort sig känd för förslaget att lärare ska ange elever som de misstänker för terrorism. Ordning, reda och hårdare tag i skolan hör också till de käpphästar som snart kommer att galoppera runt i landet.

Själv var jag i vissas ögon en vänsterextremist på gymnasiet och i ett annat samhällsklimat kanske någon lärare hade blivit frestad att avge rapport.

Hur mycket frånvaro som helst
Jag hade hur många frånvarotimmar som helst då jag inte visste hur man bär sig åt för att plugga. Mitt skåp såg ut som ett bombnedslag och jag kunde inte skapa ordning eller finna trygghet någonstans i mitt liv. Den godtyckliga och orättvisa betygsättningen gjorde att jag kunde snacka upp de flesta ämnen utanför min fallenhet.

I matte fick jag dock en etta, som det hette då, vilket betydde att vägen till högre studier var stängd. Men på något mystiskt sätt slank jag igenom och universitet var rena rehab mot gymnasieskolan mördande hets.

På vilket sätt skulle en notering om antalet frånvarotimmar i betyget och betyg i ordning och uppförande ha hjälpt mig?

Jag har aldrig blivit så överlycklig över något skolförslag som vänsterpartiets förbud mot hemläxor. Finns det något som gör klassamhällets orättvisa tydligare än medelklassens hängivna engagemang för att lotsa barnen till MVG?

Det måste istället vara skolans skyldighet att se till eleverna klarar av sina uppgifter. Barn ska nämligen inte straffas för att deras föräldrar inte kan eller vill ta läxansvar.

Istället för Björklunds hårda tag behövs massor av vuxna i korridorerna, uppehållsrummen och matsalarna. Undervisningen måste också bedrivas med insikten att barn och ungdomar har olika förutsättningar.

Klassamhället avspeglas i skolan
Många elever, särskilt från arbetarklassen, klarar inte heller av en pedagogik där lärarna endast fungerar som handledare och de själva måste ta ansvar för kunskapsinhämtande och studieplanering. Barn behöver också mer lek, samarbete och gemenskap medan det senaste förslaget från folkpartiet/borgarna med skolstart från sex års ålder med diagnostiska prov från årskurs 3 bara innebär ökad press.

Skolan är en samhällsarena i miniatyr. Där avspeglas klassamhällets sociala och ekonomiska strukturer. Att förenkla dessa komplicerade processer till en fråga om ordning och reda är flummig populism. Skolans problem är dessutom att de flesta barn präglats av alltför hårda tag i sina hem. Skolan bör därför utgöra en motvikt till den auktoritära familjen för att stimulera barn att bli harmoniska, trygga, kunskapsrika, allmänbildade, makt- och mediekritiska medborgare.

Ann Charlott Altstadt
Frilansjournalist
Skriv till debattredaktören