I våras tyckte jag att helvetet var lokaliserat till skogen. Sena kvällar i april, när mörkret fallit och jag kom i bil på vägar genom Dalarnas skogar, syntes strålkastare spela över hyggena: maskinförarna, skuldsatta entreprenörer i sina svindyra maskiner, slet dygnet runt; tidigare var de bolagsanställda men nu är de ofria företagare. I deras stålhänder blir granen en tändsticka. På vägarna mötte man timmerbilarna, dånande uppenbarelser gömda bakom bländande strålkastare så att det verkade som om ingen satt vid ratten. De dundrade fram i ödsligheten på väg till Kvarnsvedens pappersbruk som slukar hundratals timmerlass per dygn.

Skogen: ett maskinellt inferno. Dante som för 700 år sedan skrev om en mörk skog där själarna gick vilse, skulle stått språklöst förstummad inför den verksamhet som numera pågår i de gröna industrihallar som vi envisas med att kalla skog.

Jag känner många naturvänner som nästan alltid ser sorgsna ut när de talar om skogen. En förmiddag i april kom en frusen sådan man gående ur västerdalsskogarna; han hade varit på sin årliga tjädersemester och legat ute i sitt gömsle vid en myr för att titta på tjäderspelet. Han lever upp varje år när han ger sig ut dit. Ändå är det sorg och ilska som strömmar ur honom när han talar om skogen.

Det är ju bara en tidsfråga innan spelplatsen, med sina tjädertuppsnedtyngda tallgrenar, avverkats; skogsbolaget anser inte platsen är skyddsvärd. Nu tar dom det sista av det sista – den domedagsfrasen har jag hört utsägas hundratals gånger av dessa  skogsmän (de är oftast män) när de vittnat om nermejade gammelskogar.

Bruket ger jobb
Även maskinförarna oroar sig. Nyligen satt jag i mitt kök i Dala-Floda och talade med en; han hade hjälpt mig att fälla en övermäktig tall som lutade sig över min gård. Vi kom in på de milda vintrar som gör att marken körs sönder, på hotade arter, på klimatfrågan. När han nämnde Det Stora Pappersbruket fem mil bort blev det en mytisk varelse i tidens mörker: Skogsslukande – livnärande – förslavande – oåtkomlig. Samtidigt var vi båda införstådda med att det där bruket ger jobb och att dessa jobb är beroende av att skogen exploateras.

Många som vistas mycket i skogen känner just sorg för skogen – inte rädsla, inte vördnad – och när sorg filtreras genom detta oerhörda ord, Skogen, får den en djupklang som fortplantar sig ner genom sekler och ut över biosfären.

Vad är en skog?

”Jag vet faktiskt inte vad en skog är. Ordet svarar inte mot någonting i sinnevärlden. Varje skog är skogar. Den är sump och moras, mo, bränna, hygge, fall, lund och dunge. Den är djupfuktig och öppen och det doftar skvattram ur den. Men några stövelsteg längre bort hårdnar den med knastertorrt lavskägg på hällar, som sett likadana ut sedan de smälte fram ur isen. Och det är så långt tillbaka att det inte ens blir en sekund sedan jag åkte klätterkärra i urskogen vid Bönern och trollarmarna grep efter hjulen. Den skogen i skogarna är nerhuggen nu men jag vet ett ställe där det ännu står hundraårsgranar som bara kommer att ha lagt ut några årsringar när jag är borta.”

Skog och skägg har samma stam
Så skriver Kerstin Ekman i sin stora bok Herrarna i skogen. Själva ordet skog har samma stam som ordet för skägg: något som sticker ut. Det måste, konstaterar Ekman, ha tillkommit efter att gläntor huggits upp i den väldiga skog som en gång täckte Centraleuropa (och hindrade romarnas expansion).

Boken själv sticker ut ur boksäsongen, ja den är som en tätvuxen urskog: döda stammar myllrar av liv, skapande eldhav drar fram. Ekman ser den skog som Julius Ceasar såg under sitt galliska fälttåg, reser genom farofyllda medeltida skogar men berättar också självupplevt om blodiga älgslaktsdagar i sin gamla jämtländska hemtrakt och fördjupar sig i skogshuggarnas villkor när skogen gjorde bolagen rika på artonhundratalet. Hon drar fram sorg över en förlorad skogsvärld ur Tjechovs pjäser och vem hade tänkt på att den fanns där?

Som läsare går man lyckligt ner sig i kärr och myrar, när hon stegar fram genom den enorma litteraturen om skogen – i synnerhet taigan som stäcker sig kring hela norra halvklotet – och genom sin egen rika skogserfarenhet, där en doftticka, gömd i snåren, i åratal kan göra en skogstur till en mystikers väg. Regnskogen har hon inte sett, men hon tror inte att hon skulle gilla den.

Hela tiden får man en känsla av att Ekman går genom det hon beskriver; hennes hundar och hennes minnen drar i henne, ut i själva skogsnatten, ty där är hon aldrig rädd. Hon är faktiskt skogsägare, eller om det är hennes man som äger skog. Hälften av skogen i Sverige ägs förresten av privata småägare: det är unikt i världen.

Någon romantisk syn på skogen har hon således inte och hon upplever ofta naturvänner som väl lyriska.

Hon vet att även naturfolken mest såg nyttan med skogen och att Sverige knappast klarar sig utan inkomsterna från skogsbruket. Ja, hon är rentav dotter till en fabrikör av just skogsmaskiner. Därför känns hennes raseri över skogsskövlingarna ibland en smula kluvet. Innerligt hoppas hon på att skogsbruket i dag ändå genomgått ett ekologiskt uppvaknande. Hon vill tro det, men tvivlar likväl. Hon borde nog tvivla mer.

Djup kärlek till ärvda skogsskiften
Men skogsägaren i henne hejdar henne. Jag känner igen den där speciella markägarhållningen: ofta djup kärlek till de ärvda skogsskiftena, men en lika djup misstro mot statliga naturvårdspåhitt. Den hållningen är inte det minsta nyliberal, den är självägarbondsk. På ett skogspolitiskt seminarium nyligen stötte jag på den: en smak av gammalt hederligt centerparti. Därför har Ekman lättast att tömma all sin ironimättade ilska över en skogsbyråkrat – han heter Nils-Erik Nilsson – men sin civilisationskritik seriekopplar hon aldrig med någon uttalad kapitalismkritik.

Långsamt, i en tilltagande känsla av att det blir omöjligt att skriva om den, har jag läst Ekmans Herrarna i skogen. Kommer många att läsa den? Jag vet inte. De flesta föredrar en väl gallrad virkesåker, där det är lätt att ta sig fram, framför en mer ursprunglig och rörig skog.

Men sommaren är här. Ljuset silar genom trädkronorna. Skogarna vill att du återvänder till dem.
 
Göran Greider
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören