NY BOK. Eftersom jag bestämt mig för att läsa och skriva om Sigge Eklunds bok Varulvsvalsen undvek jag noggrant alla recensioner och intervjuer när boken kom ut i våras. Men en liten notis i ett månadsmagasin för kvinnor smög sig förbi. Där stod att boken gjorde henne förvirrad. Ville den vara skönlitteratur, självbiografi eller rapportskrivande?

Frågan knyter an till en av vårens stora kulturdiskussioner.

Vad utgör en roman? När tangeras, och överträds, gränsen för privat (och underförstått därmed ointressant) dagboks- och bloggskriveri?  Frågorna har också ställts kring de nya dokumentärerna, där själva objektet för dokumentären får ge plats för filmarens egna processer.

Själv kan jag inte med intellektet precisera vad den gränsen går. Däremot med känslan. När det blir obehagligt. När det är  uppenbart att den upplevelse som beskrivs ännu inte är bearbetad. När jag tvingas bevittna gråtattacker som bara en nära vän eller terapeut borde bevittna. Och när detta obehag inte uppvägs eller bärs vidare av en litterär eller konstnärlig upplevelse.

Plågsamt mellan varven
Dokumentären om Alice Timander som sändes på SVT (28/5) är ett exempel. Eftersom jag varken var intresserad av regissören Rebecka Rasmussen som person eller tyckte att hon var förmögen att förhålla sig till sina egna övergivenhetstrauman och bekräftelsebehov blev Alice och jag stundtals mer plågsam än intressant att bevittna.  

Med Varulvsvalsen förhåller det sig annorlunda. Visst kan jag ha en och annan invändning, men det handlar mer om saker som den okritiska attityd som huvudpersonen (och även Eklund verkar det som) har till 12-stegsprogrammet när han söker hjälp för flickvännens systers narkotikamissbruk, vilket är bokens tema.

Det är dock förståeligt, det kan ta tid innan man förmår sålla i och frigöra sig från en del av programmets dogmatiska texter och medlemmar.

Eklund förmår dock att inte bara med hjälp av orden, utan även med hjälp av formen, textens tempo och karaktär, beskriva den vansinnesfärd som de nära i missbrukares närhet obönhörligen dras in i.

De besatta tankarna som bara kretsar kring missbrukarens väl och ve. Känslorna som följer missbrukarens ohållna löften.
De desperata handlingarna som följer av missbrukarens kaos och paradoxer. Orken som till slut tar slut – och det egna livet (och förhoppningsvis missbrukarens tillfrisknande) som först kan börja när gränserna sätts.

Så till frågan om hur boken ska läsas. Jag har bara ett svar.

Sluka i ett enda andetag
Den ska inte läsas, den ska slukas. Och det helst i ett enda djupt andetag, så djupt att det känns som om syret tar slut och allt annat upphör att existera. För då kommer också läsare utan egen erfarenhet att få en förnimmelse av det vansinne Eklund kallar varulvsvalsen.

Petra Östergren
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören