I början av 80-talet då muren fortfarande stod i Berlin och de östra stadsdelarna betraktades med  glanslös likgiltighet av västberlinarna reste jag ner för att skriva ett reportage om den delade staden. De flesta unga västberlinarna hade varit i New York, Paris och medelhavet, men aldrig ett par tunnelbanestationer österut i Östberlin.

Uppe på en utsiktsplattform av trä på västsidan av Berlinmuren stod en ensam kille och såg ledsen ut. “Jag blickar ut över min egen barndom, jag kommer därifrån.”

Han var vänstersocialist, hade demonstrerat mot det styrande partiet i DDR. Hamnade i fängelse, efter två år köptes han över av västtyskarna. Det fanns till och med en prislista. En oskolad arbetare kostade mindre än en läkare.

Så småningom frågade jag honom om han kände någon från den underjordiska oppositionen i DDR. Jag fick ett namn. Sascha Anderson.

Historia om dissidenter och oönskade konstnärer
Jag åkte över. Fick min historia. Det blev en rätt lång artikel om dissidenter, oönskade konstnärer, punkare och anarkister som levde underjordiskt och lite förbjudet i DDR. När jag skulle åka hem till Sverige tog jag tunnelbanan till gränsövergången vid Friedrichstrasse. Jag minns en hand på min axel, en östtysk uniform visade vägen till ett litet vitt bås där jag tvingades klä av mig och svara på frågor.

“Varför svettas ni? Vet ni inte att de där böckerna är förbjudna i DDR?” Lappen med Saschas adress lyckade jag på något förunderligt sätt få in i munnen. Tuggade långsamt, svalde med lång eftersmak.

Jag började umgås med Sascha. Han blev min bästa vän i Berlin. Jag fick vara med på hemliga möten som Sascha arrangerade.
Men när muren föll visade det sig att Sascha var en förrädare som angivit alla sina vänner inklusive mig själv till Stasi, den fruktade östtyska säkerhetspolisen. Nu kändes det plötsligt som jag vistats i stasis förhörsrum hela tiden, utan att veta om det.

När jag pratade med Sascha om Stasi, talade han i en ton som om allt hade varit en harmlös semesterutflykt. Han var blek och råttlik, underligt hopkrupen, men samtidigt kunde jag inte undgå att lägga märke till någonting vemodigt, lidande, hos honom. Ett självförtroende som aldrig läkt och som lämnat ett sår, en bula som inte ska finnas där. Sacha försvann ur mitt liv.

Sverige var en mötesplats för spioner
Mer än tio år senare intervjuade jag den östtyske spionchefen Markus Wolf för denna tidning. Sen träffade jag honom ännu en gång. Då berättade han att Sverige var en mötesplats för spioner under det kalla kriget.  “Uppe hos er kunde vi lugn och ro träffa våra agenter som opererade i Västtyskland.” Markus Wolf berättade också att Stasi hade en del informanter i Sverige. Bland annat hade man en på Bofors. Mer ville han inte berätta. För att få reda på mer måste jag veta mer. Ty endast åt den som har ska vara givet.

Långsamt försöker jag tränga in i de gigantiska, labyrintiska ständigt gäckande stasi-arkiven. Hittar rapporter som Sascha skrivit om mig. Men det mesta av det östtyska utlandsspionagets akter verkar ha bränts. Det berättas att Stasi inte hade tillräckligt med sopsäckar. Hundra lastbilar stod och väntade alltmedan gamla stasimedarbetare åkte över till olika stormarknader och varuhus i Västberlin för att köpa plastsäckar.

Så en dag träffar jag Jochen, mannen som ansvarar för databearbetningen av stasis akter. Ni har visst gjort en film om Sascha Andersson säger han. “Vi har den i vårt arkiv”.

Sen berättar han att man nyligen hittat en hel del information om Sverige. Gamla datadisketter som kopierats från en gammal sökmotor som härstammar från en Siemensdator S 4004 som Stasis utlandsspionage kom över 1969.

200 svenska namn på Honeckers skrivbord
På denna sökmotor finns drygt 2000 träffar på Sverige varav 200 ansågs så viktiga att de hamnade på Hoeneckers skrivbord. Men sökmotorn innehåller bara kodade namn och rubriker på vad som levererats men inte själva rapporterna. Efter några månader får jag tag på ett andra register och sen ett tredje som innehåller Stasi­officerarnas namn samt adresser år 1990 då stasi upplöstes. Via Berlinpolisens folkbokföringsregister är det sen möjligt att ta reda på var officerarna bor idag. Efter mycket om och men får jag så ett möte med en av dessa gamla östtyska underättelseofficerare. IM Anders. Hans verkliga namn är Dieter Gladitz. Förste sekreterare och vetenskapsattaché på DDR:s Stockholmsambassad 1973 – 78.

Vi träffas på en hotellbar i närheten av tevetornet vid Alexanderplatz.

Överstelöjtnant Dieter Gladitz alias Anders ler sportmannamässigt, vältränad brunbränd och granskande. Ändå en kamratlig typ. En gång var han en mäktig stasi-officer. Idag är han vaktchef på ett spelcasino i Kreuzberg. Vi slår oss ner, småpratar lite om sport.
Gladitz börjar tala om doping, blir upprörd när han tänker på DDR:s dåliga rykte:

”Vi lärde oss ju det mesta av amerikanarna. Steroidhormonerna är ju en amerikansk uppfinning, någon gång mot slutet av 1940-talet.”

Jag nickar, minns min friidrottstid i Sverige, alla diskuskastarna med sina plastpåsar fulla av varor från USA.

”Under München OS var det några städerskor som arbetade för oss. De gick igenom papperskorgarna i amerikanarnas omklädningsrum och där hittade de mängder av kastade förpackningar. Sen tog våra kemister över.”

”Så ni menar att även DDR-dopingen byggde på industrispionage”

”Våra kunskaper förbättrades. Det kan man nog säga.”

Jag räcker över en stasi-akt till Gladitz, alias Anders. 

Källa: Anders

Objekt: Bofors

Sakinnehåll. Mark-luftrobotar.

Laserstyrda raketsystem.

Överlämnat till: Försvarsministeriet. DDR:s militärledning.

Prioritet: Högsta.

Gladitz blir tyst, murar igen.

Illa vald mötesplats
Mötesplatsen är illa vald. Personalen springer förbi hela tiden. Vi borde ha gått till ett av de där otaliga Berlin-caféerna där personalen halvsover och där en beställning betraktas som något av en förolämpning.

”Vi hade svårt att hänga med när datoriseringen började. Vår militär blev allt oroligare. Men vi hade redan en man på Bofors, så det var egentligen inte min avdel
ning.”

Här avstannar samtalet och övergår i ett lättsamt småpratande på ren rutin. Vi skiljs åt. Han går till jobbet som vaktchef på casinot. Jag återvänder till Stasiarkivens läsesal.

Tänker på vad Sascha sa.

“Om man satsar ett helt liv på en utopi, går man under, men om man satsar några pfennig kan man alltid gå vidare.”
Men kvällen då muren föll var Sascha bara glad. Ett kort ögonblick i telefon. 

Björn Cederberg
Björn Cederberg har just utkommit med boken Kamrat Spion – Om Sverige i Stasiarkiven på Bokförlaget Mormor.
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören