Ett tydligt rop på fackets hjälp

M Manjunath körde själv riksha tidigare och såg vilka svåra förhållanden förarna arbetade under. Därför startade han fackföreningen Adarsha. Foto: Denny Lorentzen.

Adarsha är ingen vanlig fackförening. Det indiska facket driver inga löneförhandlingar. Men det kräver fler bensinstationer – och lånar ut pengar till rikshainköp.

Gulsvarta autorikshor är ett typiskt inslag i den indiska mångmiljonstaden Bangalores gatubild. De små trehjuliga taxibilarna dyker ständigt upp och vänliga förare erbjuder skjuts. Vi lämnar hotellet och hoppar in i en av dem för att åka till ett fackligt möte. Det är söndagsmorgon och trafiken inte fullt lika livlig som annars. Vid trafikljusen stänger nästan alla av motorn och följer med blicken det räkneverk som visar hur många sekunder det är kvar till grönt.

Utanför ett skjul får en pojke sin morgondusch från en hink vatten. Tvärs över gatan hålls boskapsmarknad. Getter och lamm latar sig under ett stort grenverk, de heliga korna står fastbundna på en sandplan mitt i solgasset. När vi kommer fram står dussintals autorikshor parkerade utanför lokalen. Ja, en stor del av rikshaförarna är fackligt anslutna och det är deras möte vi ska till.

Solskenshistoria
Fackföreningen Adarsha, som betyder Framåt, är ett ovanligt och lyckat exempel på organisering av arbetskraft i den informella sektorn, där flertalet av de hundratals miljoner arbetande indierna har sin försörjning.

Adarsha har funnits sedan 1994 och får hjälp att utvecklas genom bidrag från de svenska förbunden inom Internationella transportarbetarefederationen (ITF) och LO-TCO Biståndsnämnd.

– Jag körde själv tidigare och såg vilka svåra förhållanden förarna arbetade under. Därför ville jag starta en fackförening och ordna välfärdsaktiviteter för dem, berättar Adarshas grundare och ordförande M Manjunath.

I dag har Adarsha cirka 18.000 medlemmar, varav 30 är kvinnor. Totalt beräknas det finnas mer än 100.000 förare i staden och mellan 60.000 och 70.000 rikshor. Men siffrorna är osäkra, trots att en av Adarshas stora framgångar är att ha genomdrivit ett system med förarlicenser som lett till ökad ordning och reda i branschen.

Lång kravlista
Adarsha är ingen vanlig fackförening i och med att den inte har en tydlig arbetsgivarmotpart. Ungefär hälften av förarna äger sin riksha själv, medan resten kör åt små taxiåkare, som kanske äger två rikshor och har två till fyra förare i sitt ”stall”. Det innebär att de fackliga kraven ser annorlunda ut, men kravlistan är lång och uppgifterna att ta itu med är högst varierande.

Licenssystemet innebär att alla fordon är försedda med ett en skylt med förarens id-uppgifter. Alla förare har uniform. Några har också placerat fackets hiv-aids-information i rikshan. Adarsha har förhandlat fram ett gruppförsäkringspaket som innehåller skydd vid olycksfall, sjukdom och dödsfall. Förarlicensen ger också rabatt på olika varor och subventionerade matkuponger. Dessutom kan man få förmånliga lån till att köpa sin riksha.

Andra rent yrkesrelaterade områden engagerar också facket. Adarsha kräver till exempel fler bensinstationer och bättre vägunderhåll. Bangalore är en Asiens snabbast växande städer. Förarna måste ibland sitta flera timmar i kö för att tanka och förlorar då mycket pengar, berättar Manjunath.

Gropiga vägar
På fackmötet ställs frågan om inte det svenska biståndet kan gå till att laga de gropiga vägarna. Jag förklarar att de pengarna ska användas för att stärka facket, medan vägunderhåll är en fråga för de indiska myndigheterna. Adarsha har också vid flera tillfällen uppvaktat regeringen i delstaten Karnataka. Delstatens chefsminister tog i januari emot en delegation från Adarsha och lovade överväga deras krav.

Traditionella fackliga krav som löner och arbetstider står inte på Adarshas dagordning. Det finns dock ett avtal om att åkare som hyr ut sin riksha inte får ta mer än 150 rupier (25 kronor) per dag i hyra.

– Om de tar ut mer svartlistar vi dem och då blir deras bilar stående i garaget, säger Manjunath.

Hur är det med arbetstiderna då?
– Det finns inga regler. Vill du tjäna mer måste du arbeta mer. De flesta kör varje dag, tolv timmar om dagen. Några tar ledigt på söndagarna, säger Manjunath.

Efter mötet frågar jag ett par av förarna om detta. Och både M P Kanthraju och B C Bhaskar jobbar sju dagar i veckan.

– Det måste vi göra för att ha råd att försörja familjen och betala hyra för huset, säger de.

Men är ni aldrig lediga?
De tycks nästan inte förstå frågan, men svarar sedan att det händer att man tar en dag då och då. Bhaskar tillägger att han brukar åka hem ett par timmar på eftermiddagarna. Men så arbetar han också från åtta på morgonen till tio på kvällen.

Bhaskar och Kanthraju äger sina rikshor. Inköpspriset är 120.000 rupier (20.000 kronor). Genom facket får de låna 85 procent, resten är kontantinsats. De kör in cirka 400 rupier om dagen eller 10.000–12.000 i månaden (motsvarande cirka 2.000 kronor).
De betalar 3.000 för lånet och ytterligare cirka 300 i underhåll varje månad. Till det kommer bränslet. Båda kör på flytande gas som kostar 25 rupier per liter.

Till facket betalar de 120 rupier om året. De är stolta över Adarsha och vad facket har gjort för dem. Båda har fått utbildning i ITF-projektet och försöker värva fler medlemmar på den lilla fritid de har. De är också stolta över sitt yrke. Bhaskar sträcker på sig i sin uniform och säger att han ser sig som allmänhetens tjänare och att folk ska kunna vända sig till dem med förtroende och be om hjälp.

Mötet är slut och förarna ger sig ut på Bangalores gator igen. Vi ber Bhaskar och Kanthraju att köra oss tillbaka. Vi tar två rikshor för bildernas skull. Trafiken är tätare nu men förarna snirklar sig smidigt fram med de lättmanövrerade små fordonen. Framme vid hotellet vinkar de adj&
ouml;, vänder ”på en rupie” och försvinner in i gatumyllret.

FAKTA: Indien världens största demokrati
Invånare: drygt en miljard.
Huvudstad: Delhi.
Språk: Officiellt språk är hindi som talas av 30 procent av befolkningen. Det finns ytterligare 14 andra officiella språk och ett stort antal minoritetsspråk.
Religion: 80 procent är hinduer och 12 procent är muslimer.
Arbetsmarknad: Jordbruket och textilindustrin är viktigaste branscherna samt moderna dataföretag. Under 10 procent av arbetskraften är fackligt organiserad. Klassklyftorna är enorma i Indien, världens största demokrati. I södra Indien och i vissa branscher är facken starka. Det största problemet är emellertid splittringen och kopplingen till flera olika politiska partier. Rikshaförarnas fack Adarsha organiserar också enmansföretagare. Ett annat speciellt fack i Indien är Self-Employed Womens Association (SEWA) för enbart kvinnor i den informella sektorn som växer kraftigt och som redan har 800.000 medlemmar. I servicesektorn arbetar flera hundra miljoner människor för att klara livhanken. Många är enmansföretagare som känner behov av att organisera sig.
Fakta: Gun Jacobsson.

Bengt Rolfer
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktione