NY BOK. Det är sommaren 1979 när vi träffar nioårige Suleiman, på ett år när årsbarn med Moammar Khadaffis maktövertagande i Libyen. Det är brännande hett, inte minst för den flygbladsspridande oppositionen mot ”revolutionens avarter” som Suleimans affärsman till pappa tillhör. Dit hör också Ustath Rashid, pappa till Suleimans bästis, Karim.

Men det är en verksamhet som döms ut av Suleimans mamma Najwa, som menar att ”de sätter oss i klistret allihop”.

En dag grips Rashid av säkerhetspolisen Mukhabarat, anklagad för förräderi mot revolutionen. Den nioårige pojken blir vittne till händelsen som förvandlar pratet om att ”ingen går säker” till krass verklighet.

Och frågan som urholkar Suleiman är: Finns det ett samband med pappas plötsliga försvinnande? Allt medan modern dämpar sin tärande oro med genomskinlig ”medicin” på flaska.
 
Ingen i världen är en klart skriven studie i en diktaturs anatomi. Hisham Matar berättar om människor i en stat präglad av godtycke, terror och offentliga avrättningar.

I sagan Tusen och en natt ser han en berättelse som symboliserar situationen i det forna hemlandet. Men hur ska man se på Scheherazade? Är hon listen personifierad? Eller är hennes flödande sagoberättande för kung Sharigar en bild av ett folks anpassning under bödelns svärd?

Romanen beskrivs som ”en berättelse om svek och om en pojkes kärlek till sin far”. Och till sin mor, skulle jag vilja tillägga.

Suleimans mamma bär en smärta bortom tid och rum och politiska konjunkturer. Och ju längre berättelsen lider blir porträttet av modern Najwa den bärande balk som håller romanen uppe. Hon är långt ifrån sterreotypen av den arabiska kvinnan, men anpassning och förnekelse av egna känslor lärde hon sig redan vid 14-års ålder då hon blev bortgift – med sin nuvarande man. ”Denna svarta dag”, som hon kallar händelsen.

Placerar man romanen i arabisk och muslimsk kontext blir den säkert en källa till debatt. Men dess frågor äger även giltighet i andra länder och politiska system.

Frågan är ju bara till vad och till vilket pris vi anpassar oss?

Ingemar Nilsson