KLASSIKER. När man har absolut slut på pengar, sådär så att man fruktar att åka kommunalt för kuponger till sig själv har man men inga till barnen, och faktiskt inte en spänn att köpa för, nog är det skam känslan heter som dyker upp då?

Och vrede direkt på, för att man inte kan bevisa att man egentligen är en hedervärd medborgare. Man avslöjas plötsligt som släkt med den namnlösa svältgestalten och blivande författaren som vandrar runt i Knut Hamsuns debutroman Svält.

En sann klassiker är en bok som åldras med behag, trots att alla vanor och ting den rör sig kring är glömda, som öppnar sig för nya tolkningar hela tiden, som utvecklas känslomässigt.

Svält är ett modernistiskt och psykologiskt mästerverk och just en sådan klassiker, trots att den först nu översatts i sin originalversion från 1890. Det är en fin volym med täta efterord och kommentarer av översättaren som man lär sig mycket av.

Svält handlar om hunger förstås. Vår man i Kristiania, nuvarande Oslo, drömmer hallucinerande om sin framtida storhet som författare, medan han försöker få ihop artiklar att sälja till tidningen för fem eller tio kronor. Men varje gång han får ett arvode i handen växer hans stolthet så att han snabbt slösar bort dem för att verka storslagen, en nådig medborgare med resurser. 

Ständig kamp för den egna värdigheten
Det är striden om hans egen värdighet det gäller, och den sätts på spel av till synes triviala händelser. En blick från någon förbipasserande på gatan, ett tonfall räcker. Han spelar sig själv på ständigt nya sätt, för gatflickan låtsas han vara präst, för polisen rumlande journalist som bara glömt plånboken, för halvblinda gubbar en man med kontakter i de högre skikten.

Hela tiden handlar det om en kamp för värdighet i ett klassamhälle där reglerna och hierarkierna är smidda i järn. Det finns värdiga och ovärdiga människor, det finns ärbara och fallna kvinnor, det finns barn som ska dö nu och barn som ska dö gamla.

Man brukar tala om Hamsuns hypersensibla stil. Själv ville han skapa en ”ny psykologisk skrift”. Och det är den som springer över scengolvet och både lockar och lurar läsaren. Man vet inte i vilken del av verkligheten man befinner sig, och känsligheten, den vibrerande själen hos den hungrande är en bild av den inkännande människan  som lider i en värld som inte är gjord för så fina reaktionsförmågor. Man måste bli grövre, mer anpasslig, hårdare. Hur då?

Att vägra äta är att inte erkänna att man är utsatt och hungrig
Genom svält, både självsvält och reell hunger, slipas man ner, formas till den samhällsvarelse som tiden behöver. Det är det identitetsarbetet svälten handlar om på flera nivåer, och det utförs av människor hela tiden, också nu. Det anorektiska lidandet är de maktlösas sista vapen, men det finns också något symboliskt i detta äckel inför föda, som Hamsun laborerar med.

Äcklet är ett meddelande som berättar att en gräns är nära. Maten är ett sakrament, att inte delta i det är att ställa sig utanför samhället. Att vägra äta är att inte erkänna att man är utsatt och hungrig.

Hamsun är intensivt utforskad men då handlar det ofta om hans biografi mer än hans dikt. Nazivänligheten under den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget, hans kvinnoförakt och vårdslöshet med sina barn, allt det motbjudande kring hans gestalt.

Ett spännande undantag från den linjen var Sigrid Combüchens bok Livsklättraren från förra året, och det är också intressant att se vad Hamsuns Svält används till i Eva Adolfssons roman Förvandlingen.

Den handlar om en kvinna som i ett parallelluniversum till Hamsuns Kristiania är havande med ett barn och en uppsats om den stora författaren, och hur hon växer i stället för att svälta.

Den utspelar sig i ett magiskt Sundbyberg, där också den här nyöversättningen är tryckt. Huvudpersonen i Svält hade sett det som ett tecken.

Ulrika Milles