FOTO. I skuggan av Kubakrisen 1962 skrev Bob Dylan ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”. En sång om den stundade undergången. Inte bara kärnvapenkriget hotade. Dylan såg människans apokalyptiska framfart överallt.
 
I korta antydande rader låter Dylan oss associera till vad människor gjort med jordens miljö och med andra människor.
Han skrev fort, tiden höll på att ta slut då i början av 60-talet. I varje textrad finns fröet till en hel sång.

I slutet av 1960-talet var fotografen Mark Edwards vilse i Sahara. Han räddades av en tuareg som tog med Edwards till sin by. Där tog tuaregen fram sin bandspelare och lät Dylans ”A Hard Rain…” ljuda i ökennatten.

I nästan 40 år har Edwards burit med sig mötet med Dylans sång i Sahara.  Han har genom åren arbetat med ett projekt att bildsätta Dylans text. Nu har det resulterat i en fotoutställning, Hard Rain, som visas på Etnografiska museet i Stockholm.

Dylans poetiska bilder ställs mot Edwards (och några andra fotografers) starka foton, som konkretiserar människans härjningar med miljön och andra människor. De styr vårt seende och tolkningen av Dylans poesi.

Edwards vill väcka betraktaren. Hans budskap är klart och rakt: ”Se så illa vi har behandlat vår värld. Det är dags att agera nu, inte bara prata om hur viktigt det är.”

Bilderna och Edwards och Lloyd Timberlakes texter om den globala uppvärmningen i katalogen har något desperat över sig, vilket hämmar uttrycksfullheten.

Dylans poetiska bilders öppenhet beskärs. Även om det just är Dylan som har sagt: ”Det betyder inget varifrån en sång kommer. Det viktiga är vart den tar dej.”

Åke Svidén