SISTA ORDET. Författaren och läkaren P C Jersild varnade nyligen i en DN-kolumn för regeringens planer på att sälja ut de stora universitetssjukhusen till privata entreprenörer.

Han påpekade att detta är ett solklart löftesbrott. I valrörelsen försäkrade Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen att alliansen inte hade några sådana avsikter. Han slapp därigenom ifrån en besvärlig valdebatt.

Om Reinfeldt medvetet ljög eller blev överkörd av sina regeringskolleger efter valet är skäligen ointressant. Regeringen saknar väljarmandat för en utförsäljning av universitetssjukhusen, konstaterar Jersild, och tillägger att beslut i en så stor fråga som storsjukhusens framtida organisation rimligen borde fattas efter en överenskommelse över den politiska blockgränsen.

Försäljning går inte att återkalla
Ett skäl till detta är att en utförsäljning av ett storsjukhus till en multinationell koncern inte går att återkalla. Har vi en gång sålt sjukhuset så har vi gjort det för gott.

Argumentet är starkt, men frågan är om det biter på regeringen. Dess ledamöter verkar inte ha något att emot att skapa oåterkalleliga faktum. Om vi skulle förlora nästa val, har vi i alla fall på ett område kunnat sabotera folkviljan verkar vara alliansregeringens destruktiva och i grunden odemokratiska tanke.

Det man kan överväga är om staten, liksom i Norge, ska ta över huvudmannaskapet för alla storsjukhus. Om vi ska ha råd att ta tillvara de medicinska landvinningarna måste den högkvalitativa vården samordnas och koncentreras till ett fåtal sjukhus – och det är bara staten som kan klara av den uppgiften.

USA:s privata sjukvård ett avskräckande exempel
Att storsjukhusen blir mer specialiserade och tekniktunga är ytterligare ett skäl till att de bör behållas i offentlig ägo, anser Jersild. Varje storsjukhus fungerar i realiteten som ett monopolföretag och att sälja ut monopol till privata ägare leder ofrånkomligen till att köparen hamnar i en utpressningssituation. Utan insyn eller kontroll saknar den offentlige beställaren möjlighet att bedöma skäligheten i de räkningar som sjukhuset presenterar.

Det är precis vad som hänt i USA. De privata sjukhusföretagen maximerar sina vinster genom medicinskt omotiverad överbehandling och saltade fakturor. Följden har blivit att amerikanarna betalar mer pengar per capita för sin sjukvård än något annat land trots att vården presenterar sämre resultat än i Europa.

En rationell sjukhusorganisation förutsätter att den medicinska professionen ges ett stort inflytande över hur tillgängliga medel fördelas.

En ideal lösning är att klinikcheferna inte svarar bara för den egna klinikens budget utan även tillsammans med andra klinikchefer tar ansvar för hur den totala budgeten fördelas mellan olika specialiteter. En sådan ordning tvingar fram en samlad medicinsk bedömning av hur resurserna kommer till största nytta.

Så fungerar i regel de storsjukhus i andra länder som drivs som icke-vinstgivande stiftelser.

Alliansen är besatt av tanken på att sälja ut offentlig egendom
De medicinskt ansvariga svarar för prioriteringarna och blir det pengar över så återinvesteras de i verksamheten. Skattebetalarna har därmed en garanti att pengarna används till vård och inte till att berika aktieägarna.

Den borgerliga alliansen är besatt av tanken på att sälja ut offentlig egendom. Om denna besatthet också leder till en realisation av svenska storsjukhus vore det en olycka med oöverskådliga skadeverkningar.