Tysklands förbundskansler Angela Merkel hoppas att EU-ländernas regeringschefer vid toppmötet i juni ska kunna ena sig om ett ”minifördrag” som ska ersätta det så kallade konstitutionella fördrag, som torperderades av nejet i de franska och holländska folkomröstningarna.

Ordet minifördrag är emellertid en missvisande beteckning, för att inte säga en dimridå. Det som verkar föresväva den tyske kanslern är minst av allt harmlösa förändringar av beslutsreglerna inom EU som blivit nödvändiga efter att unionen utvidgats med nya medlemmar.

Merkel vill visserligen inte längre tala om en EU-konstitution eller EU-grundlag. Hon vill inte heller att unionen ska utrustas med  en egen flagga och nationalhymn.  Sådana utmanande symboler ska tas bort för att inte ge intryck av att unionen är på väg att utvecklas till en överstat.

EU-rätt tar över medlemsstaternas rätt
Frågan är emellertid om eftergifterna är av annat än kosmetisk art. Av ett hemligt frågeformulär framgår att tyskarna verkar för att hela del ett i det förkastade konstitutionsförslaget ska lyftas in i ett nytt minifördrag. I denna avdelning slås fast att EU-rätten i alla sammanhang tar över medlemsstaternas rätt. Beslutsreglerna är dessutom utformade så att de stärker maktställningen för EU:s stora stater.

Samtidigt håller Merkel öppet för att skrota hela den del av konstitutionsförslaget som ska förstärka medborgarnas sociala och fackliga rättigheter.

Ett viktigt inslag i konstitutionsförslaget var att betona att marknadens rättigheter måste balanseras av ett starkt skydd för medborgarnas sociala rättigheter. Om det sociala rättighetskapitlet försvinner i ett minifördrag riskerar vi att marknadens övermakt blir ännu större än i dag. Ur löntagarnas synpunkt kan ett minifördrag till och med vara en sämre lösning än att bibehålla dagens fördrag.

Hemliga överläggningar och den svenska regeringen tiger
Överläggningarna om ett nytt minifördrag sker under stort hemlighetsmakeri. Den svenska regeringen har inte redovisat hur den svarat på Merkels frågor inför toppmötet, trots att svarstiden löpte ut den fjärde maj och trots att frågorna rör helt grundläggande frågor om det framtida EU-samarbetets utformning.

Kan till exempel den svenska regeringen tänka sig ett nytt minifördrag som inte innehåller starka garantier för löntagarnas sociala rättigheter och varje lands rätt att självt bestämma i dessa frågor?

Kan vi gå med på en stadga som innebär att överstatlig EU-lag i alla lägen och utan inskränkning tar över nationell lag? Är en sådan bestämmelse över huvud taget förenlig med vår nuvarande grundlag?

Frågor av det här slaget borde diskuteras öppet och utan tidspress innan Sverige ens överväger att skriva på ett nytt EU-fördrag. Men den svenska regeringen förefaller vara inställd på att följa Merkels kuppartade tidsplan. 

Riksdagen beslutar utan att fråga väljarna
Det innebär i så fall att riksdagen utan att bråka under hösten ska fatta beslut om anslutning till ett nytt minifördrag utan att väljarna får en chans att säga sitt i ett allmänt val eller en folkomröstning.

I takt med att unionens befogenheter blivit mer omfattande har konflikten mellan marknad och folkstyre tillspetsats. De senaste årtiondet har utan tvivel inneburit att maktbalansen rubbats kraftigt till marknadens förmån. EU-rätten har blivit den hävstång som vidgat marknadens spelrum. Ländernas självständighet när det gäller arbetsrätt, social- och kulturpolitik och infrastruktur beskärs på område efter område.

Från vänsterhåll anges två lösningar på konflikten.

Den ena är att återställa maktbalansen genom att ge överstaten mer muskler inom välfärdspolitiken. Det är vad de franska socialisterna föreställer sig. Men därmed beträds en vansklig väg. Om ländernas välfärdssystem hamnar inom överstatens domvärjo är risken påtaglig att den politiska högern bestämmer deras utformning på ett sådant sätt att de inte längre kan kontrolleras av medborgarna.

Den andra lösningen är att sätta en tydlig gräns för den överstatliga marknadens krav. Det kräver en klar åtskillnad av vad som är överstatens befogenheter och vad som är nationalstatens. Detta är i linje med den närhetsprincip som hyllas inom unionen men som ständigt negligeras.

Marknaden tar hem segern definitivt
Hela förra seklets europeiska historia kan ses som en kamp mellan marknad och politik.

Socialdemokratin har försökt lösa konflikten genom att hävda folkstyrets företräde men accepterat fördelarna med en kontrollerad marknad. Marknaden har fått sitt, men varit underordnad kraven på social rättvisa.

Det rör sig om en ömtålig maktbalans. Ett nytt EU-fördrag kan i värsta fall medföra att marknaden definitivt tar hem segern med oöverskådliga konsekvenser för jämlikhet och rättvisa.