Nuförtiden är det inte längre politiskt korrekt för en arbetsgivare att fråga någon som söker ett jobb om hon eller han vill ha barn. Men det spelar faktiskt ingen roll om arbetsgivaren får eller inte får fråga om sådana saker. Kvinnor i barnafödande åldrar drar nitlotterna ändå.

Hur kan det komma sig? För att svara på det tänker jag ställa två frågor till er.

Håller ni med mig om att de flesta arbetsgivare föredrar att de anställda är närvarande på jobbet hellre än att de är frånvarande från jobbet? Jag tycker själv att det är ett ganska okontroversiellt påstående.

Håller ni med mig om att det är omöjligt för arbetsgivare att ha fullständig information om den framtida frånvaron för varje enskild individ som denne funderar på att anställa eller befordra? Jag anser att det är omöjligt.

20–30-åriga kvinnor och män kan inte veta något säkert om de kommer att få barn eller inte, och om de får barn, hur många barn de kommer att få, och hur de kommer att göra med föräldraledigheten. Det spelar alltså ingen roll om vi säjer till arbetsgivare, ”aja baja, inte fråga.”

Mer riskabelt anställa kvinnor i fertil ålder
Den arbetsgivare som frågar kommer att få svar som inte alls behöver vara sanna och det utan att den som tillfrågas ljuger. Kvinnan eller mannen som tillfrågas vet verkligen inte.

Men så länge som de flesta pappor inte är frånvarande från jobbet i någon större utsträckning för att ta hand om sina barn – utan det är det mammorna som är – så länge kommer alla kvinnor i barnafödande åldrar att ses som mer riskabla än män att anställa eller befordra.

Eftersom ingen, absolut ingen, kan veta något helt säkert om sitt eget eller andras framtida föräldraskap är det helt förnuftigt för arbetsgivare att räkna med att den kvinna som intervjuas för ett jobb kommer att göra som de flesta kvinnor gör om de får barn, och den man som intervjuas för ett jobb kommer att göra som de flesta män gör om de får barn. Det är helt enkelt arbetsgivarens bästa gissning.

Det är troligt att kvinnorna är frånvarande mycket längre än männen om de blir föräldrar. Alltså är det rimligt att se henne som mer riskfylld än honom att anställa eller befordra. Hon får sämre möjligheter än han på arbetsmarknaden.

Unga kvinnor blir inte av med högriskstämpeln i pannan
Och det som ger henne sämre möjligheter än honom är hur andra föräldrar delar på sin föräldraledighet. Hon kan inte själv ta bort högriskstämpeln i pannan. Detta är vad som ibland kallas för statistisk diskriminering. Denna form av diskriminering har alltså ingenting att göra med om arbetsgivare djäklas med föräldrar som har varit eller tänker vara föräldralediga.

Visst kan man se besluten om hur mammor och pappor väljer att vara föräldralediga som personliga beslut, som köksbordsbeslut. Det är bara det att det sitter fler än mamman och pappan kring köksbordet i den bemärkelsen att de påverkas av beslutet. Kvinnor kan inte själva ta bort högriskstämpeln i pannan – den sitter där på grund av hur de flesta föräldrar väljer att fördela sin föräldraledighet. Den sitter där på grund av andra föräldrars köksbordsbeslut.

De flesta föräldrar delar långt ifrån lika på föräldraförsäkringen – och de är nöjda med det. Så varför ska klåfingriga politiker lägga sig i?

Svaret på den frågan beror på hur viktiga man tycker att föräldrars möjligheter att själva fördela uttaget sinsemellan av föräldraledigheten är, jämfört med kvinnors rätt till samma chanser som män på arbetsmarknaden vad gäller lön och utvecklingsmöjligheter. Här finns nämligen en målkonflikt. Vi kan tycka båda saker är bra men eftersom det finns en målkonflikt måste vi bestämma oss för vilken av dessa vi tycker är den viktigare.

Ofta när jag är ute och föreläser möter jag människor som tror att dessa negativa effekter av föräldraförsäkringen drabbar kvinnor i karriären men att arbetarkvinnor, alltså kvinnor som har yrken där löneskillnaderna är små och löneutvecklingen liten, inte drabbas.

I kvinnodominerade LO-yrken finns en reservarmé av tillfälligt anställda och deltidsarbetande
Inte? Frånvaro kostar i form av produktionsstörningar och kostnader för att söka efter lämpliga vikarier. Och vilka kommer att få bära dessa kostnader? Så behändigt att det just inom kvinnodominerade LO-yrken råkar finnas en reservarmé av tillfälligt anställda och kvinnor som ofrivilligt jobbar deltid och därmed kan användas för att täppa till de vakanser som uppstår på grund av föräldraledighet.

Dags för poltikerna att bestämma sig för om de vill ha ett jämställt samhälle
Jag anser att lagstiftning om rätt till heltid är bra men det löser inte det grundläggande problemet: På grund av att föräldrar i dag delar så skevt på föräldraledigheten brottas kvinnodominerade verksamheter i dag med helt andra frånvaroproblem än manligt dominerade verksamheter.

En annan uppfattning jag möter (dock inte lika ofta) är att kvinnors lägre löner är ett mindre problem eftersom de ofta lever med män som tjänar mer. Verkligen? Med motsvarande resonemang skulle lönediskrimineringen av svenskar med utländsk bakgrund bli ett mindre problem om de i större utsträckning levde med infödda svenskar.

Nu är det dags för de politiska partierna att bestämma sig för om de vill ha ett jämställt samhälle eller om vi även i framtiden ska ha ett samhälle där kvinnor inte har samma möjligheter som män på arbetsmarknaden.

Jag har faktiskt haft betydligt mindre problem med Göran Hägglund än med Göran Persson i den här frågan. Göran Hägglunds parti prioriterar helt klart valfrihet i föräldraförsäkringen framför kvinnors rätt till samma möjligheter som män på arbetsmarknaden. Inga problem, jag delar förvisso inte den värderingen men jag gillar tydliga politiska prioriteringar.

Socialdemokraterna däremot, de har hittills hukat i vassen och hoppats på att slippa prioritera. Nu hoppas jag på en helt annan inställning från Mona Sahlin. Och jag har fullt förtroende för att papporna i framtiden kommer att växa med sitt ansvar.

Anna Thoursie
Chef för tankesmedjan Agora
Skriv till debattredaktören