LKAB följer inte det centrala avtalet. Gruvarbetarna reagerar dessutom mot att företaget tänker lägga ut så olika individuella lönepåslag – mellan 140 kronor och 1 .600 kronor.

– Vi blev blåsta. Vi anser att det centrala avtalet betyder att vi ska kunna få extra lokal påslag när företaget går bra, säger Folke Niemi, vice ordförande i Gruvtolvan i Kiruna.

Det var han och ordförande Harry Rantakyrö, som i måndags informerade underjordsarbetarna att företaget avslutat de lokala förhandlingarna och tänkte lägga ut den nya lönen med stora skillnader i individuella påslag. De möttes av kompakt tystnad. Folke Niemi säger att han då förstod att det var kört. Gruvarbetarna hade bestämt sig för att inte acceptera företagets hållning.

Skrivningen i det centrala avtalet som Folke Niemi hänvisar till tolkas av facket just som att det nu är helt i sin ordning att ta ut mer löneökning än vad som föreskrivits i den centrala uppgörelsen.

Lönesystem i fokus – nu och 1969
På ett sätt liknar dagens gruvstrejk den stora strejken 1969. Vid båda tillfällena handlar det om lönesystem. Folke Niemi säger att nuvarande system infördes för några år sedan och att det är hämtat från pappersbruk. Enligt honom passar det inte alls för en så komplicerad verksamhet som gruvdrift. Ett stort problem är att bergarbetarna – de som bryter berg – tappat i förhållande till andra grupper. Dessutom är det så komplicerat så det är inte många som förstår det.

– Om vi inte kommer överens lokalt tycker vi att det borde vara som tidigare. Alla ska få lika mycket i kronor och ören. Företaget vill istället tvinga på oss ett splittrande förslag, säger Bengt Keisu, som både sitter i klubbstyrelsen och i en gruppstyrelse.

Gruvarbetarnas reaktioner handlar alltså både om att storleken på påslagen och om fördelningen.

Missnöjet är inte nytt. Redan förra året var de lokala löneförhandlingarna hårda. Då fick gruvarbetarna lokala ökningar på strax under 5 procent, vilket var ungefär 2 procentenheter mer än vad de centrala avtalet gav.

– Jag tror inte våra problem är unika. Vi får fler arbetsuppgifter utan att få mer betalt för dem, säger Bengt Keisu.

Både Bengt Keisu och Folke Niemi minns gruvstrejken 1969. De var 14 och 15 år gamla. Deras fäder var ute i konflikt. Folke Niemi säger att kampviljan känns likadan.

”Grundlönen retar upp folk”
Gruvarbetarna kräver att lönepåslagen ska vara 4.000 kronor mer i månaden till var och en.

– Vi måste börja någonstans. Kravet är antaget av ett medlemsmöte och det är en utgångspunkt för förhandlingar. säger Folke Niemi.

Båda två pekar på att lönerna inte alls är så höga för gruvarbetarna. Visserligen är genomsnittslönen 23.000 kronor i månaden, men för dem som är nya och inte har tillägg rör det som om 19.000 kronor i månaden. En bergarbetare med fullt ålderstillägg ligger strax under 24.000 kronor. De jämför med entreprenörer som kommer utifrån och gör samma jobb. De har en lön som är 3.000- 4.000 kronor högre.

– Det är grundlönen som retar upp folk. Det är bättre betalt att skotta snö än att köra lastare under jord, säger Folke Niemi.

De säger att de lokala avtalen för gruvarbetarna kommer att ha stor betydelse för dem som förhandlar lokalt senare.

– Arbetsgivarna är upprörda över att vi fungerar som plog. Alla väntar på oss nu. På SSAB har ännu inte de lokala förhandlingarna börjat, säger Bengt Keisu.

LKAB skriver upp alla som strejkar
De vill inte närmare kommentera att LKAB skriver upp namnen på alla som strejkar för att stämma dem till arbetsdomstolen.

– Hur ska det gå till? 1.800 till arbetsdomstolen, säger Bengt Keisu.

– Det finns något som heter personalpolitik. Medarbetarna borde vara värda något. Företaget kan inte bara värna kunderna, säger Folke Niemi.