De klarar sig inte utan socialbidraget

Ensamstående trebarnsmamman Inga Kühler på stationen. Varje morgon tar hon s-bahn till arbetet på ett privatägt hem där hon sköter gamla och tar hand om deras krämpor 40 timmar i veckan. Foto: Thérese Ny.

NYFATTIGDOMEN. De har heltidsjobb men får socialbidrag för att klara hyra och mat. Allt fler tyskar är fattiga heltidsarbetande. Kampanjer för lagstadgad minimilön på hela arbetsmarknaden drar igång i Tyskland.

Servicefacket Verdi argumenterar för ”att upprätta rättssäkerheten för arbetstagarna”. Även industriarbetarna står sedan ett år bakom kravet. Inga Krüger, vårdbiträde på ett ålderdomshem i Berlin, är bara en av alla tyska arbetstagare som är beroende av bidrag från staten. Hon är 38 år och har tre barn. Varje morgon tar hon s-bahn, pendeltåget, till arbetet på ett privatägt hem där hon sköter gamla och tar hand om deras krämpor 40 timmar i veckan.

När skatter och avgifter är betalda har hon 7.000 kronor kvar för att betala hyra, gas och el samt försörja tre barn med. Det går inte. I stöd får hon cirka 4.500 kronor varje månad.

– Jag får statlig hjälp och extra pengar för barnen, och ändå har vi inte råd med bil eller semesterresor, säger hon.

17 år sedan
Inga Krüger har sin arbetskamrat, Franziska Büttner, med sig när vi ses på ett kafé nära Ostbahn i Berlin. De är båda uppvuxna i forna DDR, Östtyskland. Länderna förenades för 17 år sedan. Men de vittnar ändå om den starka existentiella ångest de känner i väst, något som de inte upplevde i DDR.

– Där var det mer luta sig tillbaka i slutna system med sitt arbete, sin lägenhet, dagis och skolor.

Inga Krüger lutar sig tillbaka på stolen, skrattar och putar ut med magen. Men skulle du vilja…

– Nej, jag vill absolut inte leva i ett sådant system igen. Jag vill bara beskriva hur chockartat det blev med denna starka ångest och denna rädsla för att kunna förlora allt, säger hon.

Måste flytta
För 14 år sedan dog hennes man i en bilolycka, pappan till de två äldsta barnen. Den yngsta har hon med en man som hon har separerat från men delar vårdnaden med. Äldsta dottern flyttar snart hemifrån och då måste Inga Krüger flytta till en mindre lägenhet, hon bor i en trea nu, för att få statligt stöd.

Hon tror inte att hennes verklighet förändras med den allt starkare tyska ekonomin. De flesta jobb som kommer finns i den lågt betalda servicesektorn där arbetsgivarna låter kollektivavtalen löpa ut. Många kvinnor tvingas välja mellan att acceptera löner under avtalet eller inget arbete alls. Ungefär hälften av arbetstagarna omfattas inte av kollektivavtal, och endast 30 procent i genomsnitt är med i facket.

– Så har lönerna pressats ner, säger Claudia Menne, chef för jämställdhetsavdelningen på DGB, tyska motsvarigheten till LO och TCO.

Huvudkontoret ligger nära Alexanderplatz i östra Berlin. Framför sig har hon en hög med stora färgstarka bilder på kvinnor i olika arbetssituationer. De ingår i DGB:s kanske största kampanj någonsin för att lyfta kvinnornas situation. Fem miljoner kvinnor i Tyskland tjänar i dag mindre än 45 kronor i timmen, enligt Claudia Menne. Och de arbetar mer deltid än i något land i Europa med undantag för Nederländerna.

Slutat säga så
– För några år sedan sa vi att vi lever i ett rikt och framgångsrik land med starka fackföreningar som inte behöver någon lagstadgad minimilön. Så säger vi inte längre, säger Vera Morgenstern, ansvarig för kvinnofrågor på Verdis huvudkontor.

– En minimilön skulle skydda dem som har lågt betalda servicearbeten. Kvinnor, unga män och etniska minoriteter är i majoritet.

Verdi, det stora servicefacket med 2,3 miljoner medlemmar, driver hårdast kampanjen för lagstadgad minimilön, tillsammans med hotell- och restaurangfacket NGG. Förebilden är Storbritannien där en kommission med representanter för regering, fack och arbetsgivare varje år gör upp om minimilönen.

7,50 euro i timmen är utgångskravet från Verdi. Det motsvarar en heltidslön på cirka 12.000 kronor i månaden.

– Det är där gränsen går för statligt bidrag för ett singelhushåll. Därför går vi ut med den timlönen, säger Wolfgang Pieper, ansvarig för Verdis minimilönekampanj.

Ingen ö
I de flesta europeiska länder finns lagreglerade minimilöner. Tyskland ska inte förbli en ö i den verkligheten, anser han. För fyra år sedan uttalade tyska regeringen att den inte kommer att göra något förrän fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna enat sig om en minimilön som gäller över hela arbetsmarknaden.

I nästa riksdagsval i Tyskland, år 2009, kommer socialdemokraterna (SPD) att ha frågan på sin dagordning, tror Wolfgang Pieper. Vänstern driver redan krav på minimilön. I juni går det forna östtyska kommunistpartiet och ett vänsterparti i väst ihop och bildar Die Linke, vänstern. Den senaste opinionsundersökningen ger vänstern 9 procent av rösterna. Kristdemokraterna, som bildar koalitionsregering med SPD, är emellertid fortfarande motståndare till minimilönerna, tillsammans med de flesta arbetsgivarorganisationerna.

– Men tiden talar för oss. I flera opinionsundersökningar säger över 75 procent av tyskarna ja till en lag. De finns i alla partier – från blått till rött. Det handlar om rättssäkerhet, om människors värdighet och välfärd, säger Wolfgang Pieper.

I Sverige kämpar facken däremot fortfarande mot statlig inblandning och använder strejkrätt för att få kollektivavtal.

Har de tyska facken gett upp?
– I Tyskland är inte den vägen realistisk. I våra affärer, kaffebarer och i andra servicejobb arbetar många studenter som inte är medlemmar i facken. Därför skulle en facklig politik som den svenska inte vara framgångsrik här, säger Wolfgang Pieper.

Om människor vill att Verdi ska tvinga fram kollektivavtal med strejker och blockader skulle facket hitta vägar att göra det, även om vår strejkrätt inte är så stark som den i Sverige, anser han.

– Men tyskarna vill inte att facken agerar så. Det har med massarbetslösheten att göra. Människor är rädda, säger Wolfgang Pieper.

I östra Tyskland är problemet stort och ”de arbetande fattiga” visar ingen strejkvilja. Kanske har en person i hushållet jobb, och det värnar man om. Brevbäraren René Voelkner blev arbetslös för bara ett par dagar sedan. Han är på väg till Verdis avdelning vid floden Spree i östra Berlin. Det privatägda skandalomsusade postföretaget Jurex ska lägga ner ett av sina bolag i Berlin. De anställda kan flytta över till ett annat Jurexbolag – med löner som enbart betalas ut när de har brev att bära ut.

– Dagar då brevbärarna inte har så mycket att göra får de ingen lön alls. Jag vägrar att gå över till ett sådant bolag, säger René Voelkner.

Hans a-kassa är 63 procent av lönen under ett år. Men han är ändå i en lycklig situation. Hans fru har ett bra arbete så de klarar sig tillsammans utan bidrag från staten.

FAKTA: Tyska LO vill ha minimilön i lag
För ett år sedan beslöt Deutscher Gewerkschaftsbund (DGB), tyska motsvarigheten till LO, att kräva lagstadgad minimilön. IG Metall har varit motståndare för att mer försvaga kollektivavtalssystemet inte. Av solidaritet med de lägre avlönade, i främst den privata servicesektorn, är samtliga industrifack ändå med. Men de låter servicefacken sköta kampanjerna.

Läs också: artikeln "Nordiska fack sätter stopp för Verdi"