SISTA ORDET. Alla länders Europapolitiker påstår sig vara varma anhängare av en fri och öppen debatt om EU:s framtid. Sedan åker de till Bryssel eller någon annan europeisk storstad och håller hemliga möten.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har inte frångått denna dåliga vana. Hon försöker nu under det tyska ordförandeskapet sopa upp resterna av det havererade konstitutionella fördraget. Men förhandlingarna sker i det fördolda. Medborgarna i länderna får inte veta vad som står på spel eller vad som föreslås.

Nyligen informerade Fredrik Reinfeldt de svenska partiledarna om vår hållning inför det kommande toppmötet i juni. De flesta partiledarna verkade vara ense om tagen. Det är underligt eftersom de knappast ännu kan veta vad de tar ställning till.

Förslaget om EU-flagga och nationalhymn dras tillbaka
Av vad som hittills läckt ut från den hemliga diplomatin tänker sig Angela Merkel ett minifördrag. Fort ska det gå. En överenskommelse mellan regeringscheferna ska vara klar i juni. En tanke sägs vara att nuvarande Nicefördrag ska kompletteras med ett antal bestämmelser som är nödvändiga därför att unionen fått fler medlemmar och med sådant som alla anses vara överens om. Utmanande idéer som att det nya fördraget ska kallas konstitution dras tillbaka. Likaså förslagen om att unionen ska få en egen flagga och nationalhymn.

På symbolplanet ska alltså markeras att unionssamarbetet fortfarande bygger på mellanstatlig grund.

Men frågan är om det rör sig om annat än just symboliska reträtter för att lugna ned EU-skeptikerna i de olika länderna?

På den svenska Europaportalens alltid alerta hemsida avslöjas ett antal frågor som Merkel har ställt till ländernas regeringar.  Av dessa ges inte intrycket av att Merkel bara tänker sig en teknisk fördragsjustering.

Unionen går före medlemsstaterna
En av frågorna är särskilt illavarslande. Av denna framgår att Tyskland kan tänka sig att behålla hela avdelning ett i det förkastade konstitutionsutkastet inklusive den famösa artikel I-6 i vilken slås fast att ”den rätt som antas av unionens institutioner genom utövande av de befogenheter som den har tilldelats skall ha företräde framför medlemsstaternas rätt.”

Formuleringen är krånglig, men fullt klar till sin innebörd. Här stadgas att överstatlig EU-lag i alla lägen och utan inskränkning ska ta över nationell lag. Detta är vad konservativa jurister och eurokrater drömt om alltsedan unionens bildande. Det är svårt att se annat än att artikeln i statsrättslig mening innebär nationalstatens avskaffande. Tidigare EU-fördrag har byggt på tanken att staterna lånat ut sin lagstiftningsmakt; en utarrendering med förbehållet att den alltid kan återkallas.

Man kan visserligen invända, som en del jurister gör, att denna plattläggningsparagraf inte har obegränsad räckvidd. Den förutsätts ju bara gälla på de områden där medlemsländerna har tilldelat unionen befogenheter.

EU-domstolen har självsvåldigt utvidgat EU-rättens tillämpning
Men vår erfarenhet visar att denna restriktion är av begränsat värde. EU-organens kompetens har under åren utvidgats på ett oplanerat och oförutsebart sätt.  Inte minst därför att EU-domstolen självsvåldigt har utvidgat EU-rättens tillämpning till allt fler områden. Och domstolen tenderar för det mesta att låta hänsynen till marknaden väga tyngst.

Det är stora värden som står på spel när nu Tyskland vill forcera fram ett avgörande om ett nytt unionsfördrag.  Men svenska politiker säger sig vara nöjda med den information de har fått. Varför är de det? Och med vilken rätt anser de sig kunna avskaffa den svenska riksdagens lagstiftningsmakt?