BÖCKER. Min uppväxtstad, det småborgerliga Härnösand, har fått ett ansikte. Först genom Doris Dahlins barndomsskildring Skammens boning och nu med Annika Sjögrens Där ingen vind blåser, bägge utgivna av Ordfront förlag. Båda böckerna beskriver småstadens avigsida, där man inget vill se eller höra, men där mycket döljer sig under ytan.

Annika Sjögren har arbetat som lågstadielärare och hennes psykologiska kriminalhistoria utspelas i skolmiljö.
En skolflicka, Sandra, ledare i ett mobbande flickgäng, försvinner och hittas död.

Men det är mobboffret, klasskamraten Eva, Sandras lärare och kvinnan som iakttar mobbningen, som är huvudpersonerna i berättelsen.

Händelser långt bak i tiden i kvinnornas liv bestämmer deras handlande i nutid.

Detta är bokens tema och det leder fram till mordet på Sandra.

Det handlar om underlåtenhetens följdverkningar.

De två kvinnorna, läraren som blundar för och därmed indirekt sanktionerar mobbningen och den äldre kvinnan som med sin kikare följer den, är de mest framträdande. Bägge har mörka, ouppklarade minnen som gör dem oförmögna att handskas med det vuxna livet.

De väljer passivitet; att inte lyfta telefonluren, att inte se det som försiggår framför ögonen.

Men lager på lager skalas av genom mordet på Sandra.

Det finns olika vägar att ta sig ur det förflutnas grepp – den gamla kvinnan går in i förvirringens barmhärtighet. Läraren, som på grund av svårigheterna i klassen, är sjukskriven och går i terapi, berättar ändå inte för terapeuten om det mest förbjudna. Men hon förmår ändå bryta sitt destruktiva beteende – hon kommer till insikt och tar ansvar för sitt liv.

Mobboffret känner skuld för mordet. Innan hon får hjälp av en psykolog förnekar hon att hon utsatts för mobbning, skär sig, önskar sig död.

Solveig Giambanco