Socialdemokraterna lovade i sitt valmanifest inför förra årets riksdagsval att höja taket i a-kassan. Bakgrunden var att allt färre får ut 80 procent i ersättning vid arbetslöshet, eftersom taket i försäkringen inte räknats upp med inflationen. För många löntagare – även inom LO-kollektivet – har ersättningen vid arbetslöshet sjunkit till nära hälften av inkomsten eller ännu mer.

Lagom till första maj deklarerar Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin att utfästelsen ska infrias. Målet måste vara, skriver de på DN-debatt, att a-kassan för de allra flesta ska ge en ersättning som motsvarar 80 procent av inkomsten. Det är bra att arbetarrörelsens båda toppar ger klart besked om a-kassan. Det handlar om mer än en återställare. Det handlar om en förstärkning av a-kassan, också jämfört med den ordning som rådde under s-regeringens sista år.

Konkret innebär förslaget att socialdemokraterna vill höja högsta dagpenning i a-kassan till drygt 900 kronor. Det kan jämföras med nuvarande nivå, som efter den borgerliga regeringens sänkning är 680 kronor. För en löntagare med 25.000 kronor i lön motsvarar det en förstärkning av ersättningen med nära 5.000 kronor jämfört med i dag.

Viktigt besked
Samtidigt slår de båda s-företrädarna fast att ersättningsnivån ska vara oförändrat 80 procent under hela a-kasseperioden. Den borgerliga riksdagsmajoritetens beslut att etappvis sänka ersättningen först till 70 procent och sedan till 65 procent avvisas bestämt. Inte minst för låginkomstagare är detta ett viktigt besked. Med så låg ersättningsnivå som 65 procent hamnar ersättningen för många i närheten av existensminimum.

Höjningen av dagpenningen till drygt 900 kronor kan tyckas vara ett stort hopp. Men det är det egentligen inte. Högsta dagpenningen vid 1980-talets slut låg, omräknat till dagens penningvärde, en bit över 900 kronor. Uppräkningen innebär alltså en återgång till den nivå som rådde före 90-talets ekonomiska kris. Höjningen som sådan är lättförsvarad, felet är att den kommer alldeles för sent.

Den borgerliga regering som avgick 1994 lämnade efter sig ett budgetunderskott om 200 miljarder. Göran Persson genomförde som finansminister en våldsamt snabb sanering av statsfinanserna och i den ingick också besparingar i a-kassan. I efterhand kan vi konstatera att de var onödiga. De hade ingen betydelse för att få ekonomin i balans. På borgerligt håll sägs ibland att en sänkt a-kassa skapar fler jobb. Idén underbyggs med tvivelaktiga analyser från länder med en helt annan ekonomi än Sverige.

Nödvändig omvandling
En enkel iakttagelse visar hur bräckligt underlaget för denna villfarelse är. På 1980-talet hade Sverige den mest generösa a-kassan i Europa och samtidigt den lägsta arbetslösheten. I den verkliga världen är därmed bevisat att hög sysselsättning och hög a-kassa är förenliga, ja kanske till och med varandras förutsättningar, eftersom löntagarnas acceptans av en nödvändig strukturomvandling förutsätter att de kan lita på att a-kassan ger dem ett tillräckligt försäkringsskydd.

Ett vanlig motivering för regeringens försämringar av a-kassan är att de behövs för att a-kassan är underfinansierad. Men påståendet är felaktigt. Huvuddelen av kostnaderna för a-kassan betalas med en obligatorisk arbetsmarknadsavgift. Fram till nittiotalets början redovisades intäkterna från avgiften i en särskild arbetsmarknadssfond för att markera sambandet mellan avstådd lön och förmåner från försäkringen.

Om vi skulle tillämpa samma redovisning i dag går a-kassan med stora överskott. Vad den borgerliga regeringen gör är att använda inkomsterna från arbetsmarknadsavgiften för helt andra ändamål än de en gång varit avsedda för. Löntagarna tvingas betala mer än de behöver för en sämre försäkring.

Solidarisk finansiering
Detta bör socialdemokraterna hålla i minnet när de ska beräkna de statsfinansiella konsekvenserna av sitt förslag. Ett avskaffande av de egenavgifter den borgerliga regeringen infört och en återgång till en kollektiv och solidarisk finansiering förutsätter en väl avvägd, allmän arbetsmarknadsavgift beräknad på lönesumman.

Vi har som sagt redan en sådan, men det kan behöva klargöras att pengarna från denna ska gå till a-kassan och inga andra ändamål. Det tekniska problem som behöver lösas är hur avgiften ska beräknas så att den täcker kostnaderna för oundvikliga variationer i arbetslösheten.

Det har blivit en dålig regeringsvana att använda a-kassan som en statsfinansiell buffert. Det har fått till följd att a-kassan ofta har sänkts under lågkonjunkturer med ökande arbetslöshet. En försäkring som ger mindre när många är i behov av den borde vara en orimlighet. Det är hög tid för alla riksdagspartier att inse det.