DEBATT. Om vi inte klarar av den fackliga bevakningen av arbetsvillkoren här kommer vi inte heller att klara
organisationsgraden, skriver Leif Andersson, Mats Gröndal, Mattias Jonsson och Leif Karlsson.

I LO-tidningen nummer 11 lyfter Martin Lindblom en ödesfråga för svensk fackföreningsrörelse – medlemstappet i förbunden. Han pekar på den kanske viktigaste orsaken: vi klarar varken medlemsvärvning eller avtalsbevakning bland den växande skaran arbetstagare med lösa anställningar.

Orsaken till det är i sin tur, skriver han: ”Facket har ännu ingen bra strategi – eller är möjligen för bekvämt – för att nå det växande antalet löntagare som ofta byter jobb och har osäkra anställningar. Att utarbeta en sådan strategi måste vara en av de viktigaste fackliga framtidsuppgifterna.”

Det är bara att instämma. Redan 2004 års kongressrapport ”Medlem 2010” konstaterade att ett fack som inte förmår utveckla organisation och arbetsmetoder i takt med de strukturella förändringarna i arbetslivet är dödsdömt. Samma tema går igen i direktiven till den utredning om ”LO i framtiden” som ska läggas fram inför nästa års kongress.

Långt från ord till handling
Men steget från ord till handling kan vara långt. Den sanningen har vi fått bekräftad under senaste året när det gäller den fackliga bevakningen av bemanningsbranschen.

Här är våra arbetsformer särskilt illa anpassade till en förändrad arbetsmarknad. Det förbund som är administrativt ansvarigt för avtalet kan vara ett annat än det den anställde är medlem i, medan den arbetsplats där han/hon för tillfället är inhyrd till tillhör ett tredje förbundsområde.

Såväl medlemsvärvning som avtalsbevakning faller mellan stolarna. Att finna nya former för samverkan över förbundsgränserna är absolut nödvändigt.

I Göteborg bildade vi redan 2003 på initiativ av Transport avdelning 3 en tvärfacklig samverkansgrupp för bevakning av bemanningsavtalet. Redan tidigt såg vi nödvändigheten av att ge denna samverkan fastare former, och förde fram ett förslag att inrätta en regional facklig företrädare. Med förhandlingsmandat från flera förbund skulle denne kunna bevaka de anställdas rättigheter enligt bemanningsavtalet oavsett deras förbundstillhörighet.

Förslaget väckte brett stöd lokalt, och flera förbundsavdelningar från Göteborg motionerade i frågan på 2004 års kongress, dock förgäves.

2006 fick vi emellertid förfrågan från LO om att inom den lokala LO-organisationens ram genomföra en försöksverksamhet i linje med detta förslag, och även nu fanns ett brett stöd bland LO Göteborgs medlemsorganisationer för att pröva nya arbetsformer.

Vi lade fram ett förslag till förhandlingsfullmakt för den regionale facklige företrädaren, som i korthet innebar att denne gavs mandat att företräda respektive avdelnings medlemmar i förhandlingar som rör löner och allmänna anställningsvillkor i enlighet med bemanningsavtalet. Därvid skulle han/hon ha samma befogenheter som annars tillfaller lokal facklig medlemsorganisation inom förbundet. Om förhandling enligt ovanstående utmynnade i tvist skulle däremot självklart medlemsförbundet omedelbart överta förhandlingsrätten för sin medlem.

Förbunden stoppade projektet
Men för en månad sedan såg sig LO Göteborgs styrelse nödsakad att inställa projektet. Orsaken var att flertalet förbund centralt var tveksamma eller helt emot att utfärda några som helst förhandlingsfullmakter för sina medlemmars räkning i linje med vårt förslag.
Uppenbarligen är man på förbundskontoren orolig att förlora kontrollen över sina avtal. Med den konstruktion av förhandlingsmandatet vi föreslagit är detta en helt obefogad oro, men detta är förstås något vi kan föra en debatt om.

Värre är att vi misstänker att det centrala motståndet beror på att man har uppfattningen att det mesta står väl till med den fackliga bevakningen i bemanningsbranschen. ”Vi har ett bra avtal, och det är ju nästan inga tvister” är en uppfattning vi hört framföras.

Men orsaken till att det ur förbundsperspektivet ser tyst och lugnt ut på bemanningsfronten är för oss helt uppenbar: det beror helt enkelt på att vi knappast bedriver någon organiserad facklig verksamhet i branschen alls. Där finns mycket få klubbar, fack- eller skyddsombud.

Lokalavdelningarna orkar inte med det ovanligt svårskötta pastorat som branschen utgör, och de fackliga organisationerna vid de inhyrande företagen frånsäger sig ansvaret, särskilt om det handlar om medlemmar i andra förbund. Bemanningsavtalet må vara hur bra som helst, faktum är att vi inte klarar av att bevaka det – och det vet motparten. Därför skriver också de talrika oseriösa företagen i branschen glatt och villigt på avtalet. De vet att de inte riskerar någon tumme i ögat från facket när det gäller att följa det.

Om vi inte klarar att bevaka arbetsvillkoren klarar vi inte heller organisationsgraden
Motståndet från förbundskontoren mot att söka nya former för facklig bevakning av bemanningsbranschen är det kanske mest tydliga exemplet på det Martin Lindblom skriver: Facket saknar strategi för den växande skaran med lösa anställningsformer. Och klarar vi inte den fackliga bevakningen av arbetsvillkoren här kommer vi inte heller att klara organisationsgraden.

Det är dags att tänka om – och tänka nytt. Det är en utmaning för hela LO-kollektivet. Senast på nästa LO-kongress måste vi peka ut färdriktningen.

För förbundsavdelningarnas
Bemanningsgrupp i Göteborg

Leif Andersson
Transport avdelning 3
Mats Gröndal
Byggtolvan
Mattias Jonsson
IF Metall Göteborg
Leif Karlsson
Handels avdelning 24
Skriv till debattredaktören