I min artikel skriver jag att konsekvensneutralitetens upphovsman Erik Fichtelius knappast hade råd att förhålla sig neutral till konsekvenserna av sin dokumentär om Göran Persson. Om de mäktiga borgerliga ledarsidor som i åratal kallat honom ”hovreporter” fått se något annat än en av borgerligt tänkande färgad sågning av den gamle statsministern hade Fichtelius karriär kanske aldrig hämtat sig.

Jag misstänker därför att Erik Fichtelius av omtanke om sig själv och SVT klippte dokumentären så att bland annat DN:s ledarsida skulle gilla resultatet. Denna min huvudpoäng bemöter Erik Fichtelius inte med annat än att påstå att det inte var så. Jag tror honom inte.

Min andra poäng var att låta Erik Fichtelius allt annat än konsekvensneutrala förhållningssätt till sin egen dokumentär illustrera hur värdelös konsekvensneutraliteten är som tankekonstruktion. Vi människor kan helt enkelt per definition inte kommunicera med varandra utan att ha ett syfte.

En nyhetsreporter må vara övertygad om att han eller hon väljer nyhetsuppslag, intervjupersoner, nyhetsvinklar och formuleringar helt fritt från alla ambitioner att påverka det politiska tänkandet hos läsaren.


Konsekvensneutralt nyhetsarbete är en komplett omöjlighet
Men reportern är själv en politisk varelse, genomsyrad av värderingar och selektiva kunskaper och dessutom ekonomiskt och känslomässigt beroende av den nyhetsorganisation och det samhälle som hon är del av.

Konsekvensneutralt nyhetsarbete är en komplett omöjlighet.

Idén är dessutom skadlig eftersom de journalister som tror sig vara konsekvensneutrala lättare än andra reduceras från tänkande och kännande subjekt till duktiga idioter åt politiska propagandister.

Det är de inbillat konsekvensneutrala journalisterna som utan att klaga öser ur en nyhetsflod där mycket av materialet är planterat av mäktiga ekonomiska intressen i syfte att just påverka människors politiska tänkande. Så flyter mediemakten ihop med den ekonomiska makten.

Den som har pengar och inflytande nog att styra innehållet i nyhetsfloden styr per automatik också en armé av inbillat konsekvensneutrala journalister. Det var därför nyhetsrapporteringen under andra världskriget dolde Sveriges verkliga agerande, och det var därför medierapporteringen inför folkomröstningen om EMU blev ett propagandanummer för ja-sidan, för att bara ta ett par exempel ur vår historia.

Dimmiga teoribildningar
I sin bok berör Erik Fichtelius frågan om mediernas makt på sammanlagt en sida. Han inleder med att konstatera att ”medierna har makt”. Sedan citerar han en statsvetare som definierar makt som något ovillkorligt kopplat till intention och konsekvens. Bara den som framgångsrikt agerar för att åstadkomma en avsedd effekt har alltså makt. Erik Fichtelius konstaterar att den konsekvensneutrale journalisten valt att ”avstå från den typen av avsikter med sin rapportering” och därför ”utövar han inte makt enligt de ovanstående citerade definitionerna på maktutövning.”

Det är dimmiga teoribildningar av den typen som hindrar journalisten från att se sin egen problematiska relation till makten, och från att göra något åt saken.

Dan Josefsson