Sveriges regering är en allians mellan fyra högerpartier även om man fortfarande använder de gamla partibeteckningarna.

Näringsministern Maud Olofsson aktar sig inte för att lägga sig i fackföreningsrörelsens aktioner och metoder. Hon inleder ibland med att konstatera: ”Det här angår ju inte mej, det här är en fråga för parterna på arbetsmarknaden”. Men sedan påpekar hon att det finns risker för ekonomin om man har alltför omfattande lönekrav. Det påpekandet har aldrig hörts när det gäller direktörer som tar ut mångmiljonbelopp ur de företag de leder.

Näringsministern talar mycket sällan om löntagarnas villkor och behov, hon talar däremot mycket ofta om företagarnas villkor och behovet av att de blir bättre, mycket bättre. Det är den gamla ”horseshit filosofin”. Ger man hästen riktigt mycket havre så blir det den släpper ifrån sig i andra änden tillräckligt för gråsparvarna. Det är löntagarna som jämställs med gråsparvarna.

Nu rapporteras att facken förlorar många medlemmar. Antalet ”gulingar” som det hette förr, växer kraftigt.

Nils-O Lindh
Kiruna