TCO har under en period kritiserat LO:s hållning i utbildningsfrågor. Senast tog sig detta uttryck i TCO-utredarens Ulf Andréassons artikel i denna tidning. Där fick man intrycket av att Sverige och framförallt arbetarbarnen skulle gynnas av att högskoleexpansionen fortsatte i oförminskat tempo. Om det vore så skulle givetvis också jag plädera för en sådan.

Om man själv framgångsrikt etablerar sig i arbetslivet efter fullgjorda högskole-studier är det lätt att dra slutsatsen att denna möjlighet måste ges till alla. Vissa tror att sambandet mellan högskole-studier och framgång i arbetslivet skulle finnas kvar, även om så gott som alla fortsatte till högskolan efter gymnasiet. Det finns dock skäl att ifrågasätta tron på de akademiska studiernas allena saliggörande roll.

På den svenska arbetsmarknaden behövs det i dag och även fortsättningsvis individer med olika kvalifikationer och färdigheter. Sverige behöver både läkare och undersköterskor, både arkitekter och byggnadssnickare, både civilingenjörer och licenssvetsare och både piloter och lokförare. De färdigheter som man behöver för att arbeta i LO-jobben får man inte genom att gå på högskolan. Dessa tillägnar man sig genom yrkesutbildningar på gymnasiet, genom KY eller andra ickeakademiska yrkesutbildningar. I vissa fall krävs dessutom en lärlingsperiod efter skolan.

Den som väljer högskolan väljer bort något annat
Det finns bland vissa en tro att vem som helst kan kliva in i LO-jobben och klara dessa. I själva verket har det funnits en snabb trend mot att allt fler av LO-jobben kräver en yrkesutbildning. På 70-talet var det bara en femtedel av jobben som gjorde det. I början av detta decennium krävde hälften av LO-jobben en yrkesutbildning. Om man väljer högskolan väljer man faktiskt bort något annat. Det har inte tillräckligt tydligt kommunicerats till dem som är unga i dag.

Tidigare var yrkesutbildningarna återvändsgränder. Genom att man läser kärnämnen på yrkesprogrammen och utbyggnad av komvux har tröskeln över till högskolan minskat.

Nu är det istället de studieförberedande programmen som har blivit återvändsgränder. Det är svårt att skaffa sig en icke-akademisk yrkesutbildning om man missar chansen på gymnasiet. Det är inte konstigt att många av dagens gymnasieelever säger att de tänker fortsätta till högskolan, för alla dem som går de studieförberedande programmen finns i dag inte mycket till alternativ om man vill etablera sig på arbetsmarknaden.

I genomsnitt går det bra för dem som studerar vidare på högskolan. Men att lägga många år på högskolestudier innebär faktiskt en betydande kostnad för den enskilde. Dels tappar man många års inkomster och dels drar man på sig betydande studielån. För dem som lyckas etablera sig i ett jobb som kräver akademiska studier spelar detta ingen större roll. I ett livsperspektiv tjänar de på utbildningen. För dem som inte hittar detta jobb ser det betydligt mer bekymmersamt ut. Högskoleutbildning kan man i och för sig skaffa sig av andra skäl än att få en hygglig livsinkomst, men det är ett relativt dyrt nöje.

Billiga högskoleutbildningar har växt
Ett av de största problemen med utbildningsexpansionen under de gångna decennierna är att det framförallt har varit billiga utbildningar som expanderat. På högskolan krävs det höga betyg för att ta sig in på de dyra utbildningarna, som ger många utbildningstimmar och gedigen färdighetsträning. De billiga utbildningarna ger i många fall inte mer än några undervisningstimmar i veckan och majoriteten av studenter anser inte att studierna motsvarar en heltidssysselsättning.

Det är till dessa billiga utbildningar som man lyckas bäst med den breddade rekryteringen, det vill säga att locka barn från arbetarklassen. Men det är de dyra utbildningarna som med störst säkerhet ger jobb. Utbildningsexpansion har präglats av att man har varit generös med unga människors tid i form av studieår, men snål med utbildningskostnaderna.

När sysselsättningen nu ökar är de framförallt bland yrkesarbetare som det är brist på utbildade personer. När Ams listar de 30 jobb där det är störst brist på arbetskraft är en majoritet av dessa LO-yrken. Dessa brister löser man inte med sänkt a-kassa. De arbetslösa lär sig inte hur man blir elektriker, målare eller kock genom dåliga ersättningsnivåer. Det måste istället ske genom att fler får chansen att skaffa sig en yrkesutbildning, antingen på gymnasiet eller senare i livet.

Att vi har många välutbildade, både från yrkesutbildningarna och från högskolorna, är viktigt för att jobben i Sverige ska fortsätta att utveckla sig mot att bli allt mer kvalificerade. Men man kan inte i grunden omforma den svenska arbetsmarknaden genom att ensidigt satsa på högskolan. Sverige kommer även fortsättningsvis att behöva både akademiker och yrkesutbildade – men under en lång tid framöver kommer inte akademikerjobben att dominera på arbetsmarknaden. Det kommer istället de jobb att göra, som inte kräver högskolestudier utan istället gymnasium eller någon annan icke-akademisk utbildning.

Klassamhället försvinner inte bara för att alla arbetarbarn får börja på högskolan
Klassamhället försvinner inte, klasskillnader minskar inte genom att alla arbetarbarn får börja på högskolan. Klassamhället kan möjligen förändras i grunden om alla får hjälp och stöd att bejaka sitt eget livsprojekt, antingen det är att bli jurist eller sjukgymnast eller att bli elektriker eller kock. Klasskillnaderna motverkas genom att fler ser alla dessa jobb som nödvändiga kuggar för att Sverige ska kunna fungera.

Den utveckling som vi har framför oss talar för LO-yrkena. Allt fler av dem kräver yrkesutbildning, och allt färre kommer att vara tillfälliga genomgångsjobb som inte kräver någon specifik utbildning. LO har framför sig ett viktigt arbete att påverka utformningen av den samlade yrkesutbildningen inom ramen för gymnasiet och den kommande yrkeshögskolan. Allt fler kommer att inse att få saker är viktigare om vi vill att Sverige och den svenska arbetsmarknaden ska fungera väl.

Irene Wennemo
Näringspolitisk chef LO
Skriv till debattredaktören