Vad är normalt? Virserums konsthall diskuterar det i utställningen Normal om funktionshinder. Tre konstnärer Susanna Arwin, Åsa Johansson och Björn Olsson gestaltar normaliteten och hindren mycket olika.

Susanna Arwin anlägger ett traditionellt perspektiv när hon i en målning visar en rullstolsbunden orörlig kvinnas synfält. Hon kan inte röra huvudet och ser bara människors mellangärde, inga ansikten. Björn Olsson är mer abstrakt och leker med färger och liknar det normala med vitt, som kan brytas till vilken färg som helst. Men om det är normalt att kunna bli allting, så är inget normalt.

Åsa Johansson har mycket handfast ställt upp sin kamera framför ett antal personer och frågat: Vad hindrar dig? Svaren varierar: mörkrädsla, rädslan att göra bort sig, rädslan för elektricitet. En tvåbarnsmamma säger: ”Om jag vill gå och träna på en vardag så hindrar det mig att jag har två barn.” Här blir det statistiskt ”normala” (att ha två barn) ett hinder.

Utställningen rör alltså med avsikt till begreppen. Det normala kan vara ett hinder. Och alla är funktionshindrade någon gång, det beror på situationen. Tvåbarnsmamman från Åsa Johanssons film förklarar: ”Jag skulle kunna göra allting, fast det gör jag inte. Jag kan ju inte göra allting.”

I en annan del av utställningen visas prov på hur det ”icke-normala” framställs som ett utanförskap, som något hotande eller störande, illustrerat med föremål från ett gammalt mentalsjukhus.

Hit hör också bilderna på ungdomar från sär-gymnasiet i Kalmar. Ingen kan se något onormalt i dem eller i hur de formulerat sina drömmar. Men de etiketteras ändå som ”sär”. Fortfarande har samhället behov av att peka ut avvikande, tro inte annat.

Ytterligare en dimension av (o)normaliteten finns i Ingrid Draminskys båda målningar: Det du ser och Det du inte ser. Den första en kvinnokropp i ett trångt fodral som framhäver kroppens alla former. Ett kvinnoideal som det framställs i media och modebransch.

Den andra målningen visar baksidan av samma kvinnokropp, hårt lindad med armarna fastbundna bakom ryggen som i en tvångströja.

Utställningen och dess producent Carina Karonen tar inte upp alla aspekter av normaliteten, utan begränsar sig till och relativiserar det funktionshindrande. Det skulle ha varit spännande att se denna idérika utställning diskutera andra ”icke-normaliteter”, till  exempel det dysfunktionella geniet.

Åke Svidén