Det är svårt att sätta fingret på vad det är som har hänt med tidningen bang. Det är svårt att förstå varför den tappat i angelägenhetsgrad, men att det faktiskt har hänt känns tydligt i det senaste numret med rubriken ”Det möjliga” och temat realpolitik.

Plötsligt är bang ett vänsteroppositionens organ. Efter alla självbildscykler var det det som blev kvar: att låta sig definieras efter regeringsmakten.

I bang 1/07 inkallas socialdemokraten Gunilla Thorgren till ett kort rundabordssamtal för jag vet inte vilken gång i ordningen för att tala för sin generation och hur de organiserade sig (som om inte just det var något som vi ärligt talat vet ganska mycket om redan) säger att ”media” inte är någonting att ha och menar på fullaste allvar, i sällskap med Shora Esmailian, att ”gator och torg” är stället unga feminister bör vara på för att skapa opinion.

Kom tillbaka du teoretiska ribba och akademiska stil, vill man ropa. Och du överspretiga överlastade prettolitterära. Allt är förlåtet. Bara man slipper detta lagom duktiga, lagom journalistiska, lagom politiska, hela tiden tröstande och aldrig utmanande.

Jag upptäckte att bang hade tappat ungefär samtidigt som jag upptäckte att män hade börjat skriva i tidningen. Jag vet inte vad bang har haft för policy angående män men det brukar vara kvinnor som skriver, illustrationerna brukar vara gjorda av kvinnor, i redaktionsrådet sitter kvinnor och redaktörerna är kvinnor. Så vilka är då männen?

Well, nu skriver Pär Nuder i tidningen. Pär Nuder som bara i höstas avfärdade Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara som en barnunge för att hon vågade påstå att det fanns en ryggdunkarmentalitet runt ledarskiktet i socialdemokratin, varför kvalar hans finansministerberättelse plötsligt in i Sveriges viktigaste feministiska tidning? Tja, för att den inte är Anders Borgs verkar det som.

När sossarna kommer i opposition får Pär Nuder skriva i bang. Och i förra numret tog Andreas Malm Karl Marx till facit i sin kritik mot porrindustrin.

Det här är absolut inte första gången jag ruttnar och tröttnar på bang. Men det sorgliga är att det inte längre har att göra med att det viktigaste feministiska forumet automatiskt får skyhöga förväntningar på sig. Känslan av att det är här det pågår, det feministiska samtal som man inte får missa, finns inte nu.

Karolina Ramqvist