Finns det välmotiverade och framgångsrika humanitära militära interventioner? Nej, svarar Jean Bricmont i boken Humanitär Imperialism.

Författaren är belgisk fysiker och debattör, känd för boken Fashionable Nonsense, skriven tillsammans med Alan Sokal, som en uppföljning av dennes ”practical joke”, vilket förlöjligade postmodern relativism. Bricmont är en radikal vänstertänkare i upplysningstraditionen, med en avklarnad syn på sådant som stalinism och kolonialism. Han resonerar skarpt, men har han rätt?

Han driver i själva verket två teser, en tes som är riktig, förefaller det mig, och en som är mera problematisk.

Den riktiga tesen är att så kallat humanitära interventioner, vilka utförs av USA i form av krig i tredje världen, är uttryck för hyckleri och kontraproduktiva. Det är inte svårt, när man iakttar vad som nu händer i Irak, att ge honom rätt i att politiken är kontraproduktiv (om den skulle avse att etablera mänskliga rättigheter).

Jag tror också han har rätt i att det framför allt är en del naiva före detta vänstermänniskor, som tagit retoriken om mänskliga rättigheter på allvar – och blivit till nyttiga idioter i imperialismens tjänst.

Cynikerna beslutar om interventionerna
De som beslutar om, och genomför interventionerna, är mera cyniska. För dem handlar det om enkla ekonomiska intressen. Han har också rätt när han framhäver att för de breda massorna, framför allt i USA, är det andra argument för interventionerna än de humanitära, som dominerar (självförsvar mot massförstörelsevapen, internationell terrorism etc).

Det är förstås ett mysterium hur de maktägande i USA kunnat hålla folk i allmänhet okunniga om ihåligheten av detta slags motiv för krigen. En misstanke jag har är att genomsnittsamerikanen tar till sig propagandan för att man invaggats i den (falska?) föreställningen att man själv tjänar på att USA bevarar sin dominerande roll i världen. Men detta ligger utanför Bricmonts diskussion.

Bricmont går emellertid längre än till att angripa USA:s hycklande krig mot fattiga länder i namn av mänskliga rättigheter (en nymodighet som introducerades av Jimmy Carter efter USA:s nederlag i Indokina) och han går längre än till att förlöjliga alla som låtit sig duperas av USA:s retorik.

Politisk frihet på Kuba till priset av raserad sjukvård
Han uttrycker skepsis mot tanken om att respekt för mänskliga rättigheter av det negativa slag, som media numera exklusivt intresserar sig för, i alla lägen främjar respekt för positiva rättigheter, som är en likvärdig del av FN:s deklaration.

Tänk om det är så att till exempel mer av politisk frihet på Kuba måste köpas till priset av raserad sjukvård, så att Kuba sjunker tillbaka till genomsnittlig latinamerikansk nivå. Det skulle innebära att respekten för de negativa rättigheterna har ett pris i form av många tusentals människoliv. Eller tänk om en radikal demokratisering av Kina, vill jag tillägga, skulle få köpas till samma pris som folk i före detta Sovjetunionen fått betala för realsocialismens kollaps. Det skulle handla om så många offer av människoliv att tanken svindlar. Vore detta pris värt att betala?  Det är ju inte vi som ska betala, så det kan framstå som förmätet att ens försöka besvara frågan.

Bricmont följer upp detta slags resonemang med påpekandet att välståndet i den rika delen av världen har köpts till priset av kolonialt förtryck, utan avseende på några universella politiska rättigheter. Är det då självklart att länder som utvecklas från en nivå liknande den där vi befann oss för 100 år sedan kan klara sig utan kompromisser med de politiska rättigheterna? Bricmont har inget färdigt svar på frågan, men det är uttryck för mod att våga ställa den!

Boken bryter mot tabun på ett välgörande sätt
Den problematiska tesen i boken rör humanitär intervention över huvud taget, alltså inte bara i USA:s namn, utan med stöd av en internationell rättslig ordning. Bricmont avvisar också sådan intervention och han försvarar benhårt – men utan djupare analys – systemet med suveräna nationalstater. Jag är mindre övertygad här. På samma sätt som lag och ordning har etablerats i nationalstater genom att regeringen fått våldsmonopol, borde något liknande kunna ske i global skala. Och i så fall ser jag inte varför inte FN skulle kunna inskrida militärt för att garantera respekten för mänskliga rättigheter.

Men det är förstås en svår fråga att besvara, om det är något i sakens natur som gör att sådana aktioner måste bli kontraproduktiva, också då det utförs utan hyckleri.

Bricmonts bok tycks inte ha blivit korrekturläst. Den har också en något osystematisk disposition. Den bryter emellertid på ett välgörande sätt mot olika tabun och den ställer ovanliga och tänkvärda frågor. Den förtjänar därmed att läsas och diskuteras.

Torbjörn Tännsjö