SISTA ORDET. Årets avtalsrörelse går som på räls. Förbund efter förbund träffar avtal med sina motparter. Med undantag för den kortkorta byggstrejken har stridsåtgärder hittills lyst med sin frånvaro.

Det är egentligen rätt fantastiskt. Näringslivet går för fullt, vinsterna slår rekord och tillväxten är god – ändå lyckas fack och arbetsgivare utan större åthävor träffa avtal på nivåer som de flesta tycker är rimliga och ansvarsfulla.

Alla är förstås inte nöjda. Chefen för Svenskt Näringsliv Urban Bäckström tycker att lönehöjningarna blivit för dyra. Men det är han betald för att säga, så det imponerar inte på någon. Dessutom verkar hans enda intresse numera vara att begränsa fackets konflikträtt.

Mer bekymmersamt ur facklig synvinkel är att en av Riksbankens vice verkställande direktörer, Svante Öberg, också muttrar om att löneökningarna blivit väl höga. Han vill därför höja räntan snabbare än aviserat.

Låt oss hoppas att Öberg förblir i minoritet
Ännu så länge är han emellertid i minoritet i Riksbanksledningen. Låt oss hoppas att han förblir det. Riksbanken är inte särskilt bra på att bedöma löners inverkan på inflationen. 

Riksbankens uppgift är att hålla inflationen på omkring 2 procent, med en tolererad avvikelse på högst plus/minus en procent. Praktiskt sett betyder det att inflationen ska pendla mellan 1,5 till 2,5 procent över tiden. Inflationen ska lika ofta ligga över två procent som under.

Riksbanken har konsekvent överdrivit lönernas betydelse
Det har Riksbanken inte lyckats med de senaste tio åren. Inflationen har hela tiden pressats ned mot enprocentsnivån. Penningpolitiken har blivit alltför åtstramande. Arbetslösheten har blivit högre än den behövt vara.

Den internationella expertgrupp som förra året utvärderade Riksbankens penningpolitik konstaterade att en viktig orsak till att Riksbanken konsekvent missat inflationsmålet var att den överdrivit lönernas inflationseffekt. Med en god tillgång på välutbildad arbetskraft och många som söker jobb behöver arbetsgivarna inte konkurrera vid nyanställningar.

Förhållandena är desamma idag. Det finns inga flaskhalsar i ekonomin. Lediga och utannonserade jobb tillsätts på nolltid. Antalet utexaminerade studenter ökar stadigt. Enligt AKU (SCB:s Arbetskraftsundersökningar) vill och kan nära hundratusen studerande omedelbart ta ett jobb om sådant finns att få.

En vanlig missuppfattning, som Riksbanken tyvärr underblåst för att bortförklara sina tidigare misslyckanden, är att ingen större skada är skedd om inflationsmålet inte hålls. Men det är en farlig felsyn.

I avtalsförhandlingar utgår parterna självklart från att Riksbanken ska lyckas med sin uppgift. Fackens mål är en rimlig reallöneökning ovan inflationsmålet. Arbetsgivarna å sin sida räknar med att en del av löneökningarna äts upp av prisstegringarna. Om inflationen regelbundet blir lägre än målet får arbetsgivarna högre kostnader än de räknat med.

Riksbanken har jagat en inflation som inte finns
Riksbanken har under senare år vid flera tillfällen lyckats knäcka tillväxten i jakten på en inflation som inte finns. Räntepolitiken har utformats som om det stod i mänsklig makt att på tiondelar när bestämma inflationsnivån.

Men det går inte och det är inte heller nödvändigt. Om inflationen någon tid skulle ligga några tiondelar över tvåprocentsmålet är fullt rimligt när vi har hög tillväxt, många som söker jobb och många som är beredda att ta ett jobb. Om Riksbanksledningen inte inser det så kommer den att upprepa alla de misstag som den tidigare begått.