Krogkultur i ord

Illustration: Susanne Fredelius.

Ett bokkafé här, en bakficka där, en gaybar, en travrestaurang, ett drive in, en nattklubb, ett spa-hotell. Åtminstone i storstan går det knappt ett kvarter utan en krog.

Ställen att koppla av på, att närmast bosätta sig på, att bli mätt eller ha kul på. Eller att känna sig lite småobekväm på. Men också: arbetsplatser, så öppna och så vanliga som få andra (paltzerian, paltens försök att ta strid mot pizzaimperiet, finns det dock enligt uppgift bara en av).

Arbetsdagar mitt i smeten. Vardagsliv i nöjesliv. Inne i köket (för hela arbetsplatsen får vi inte tillträde till) har personalen sitt eget språk. Där kan leendet glida ner och bitskheten få spelrum.
 
Kategorier för alla typer
Gästerna kategoriseras: Vip-gäst, spa (viktig gäst, från engelskans special attention, särskild uppmärksamhet), stamgäst, ministammis (allt är relativt), bladlus (läser allt som finns), bulldog (fet och dreglande gäst), fatslickare (snåljåpar), fårmuffar (ingen dricks här heller), jiggis (snygging), hornblåsare (högljudda, ofta tyskar), sneseglare (glad men rejält berusad).

Barbro Anderssons och Hotell- och restaurangfackets samling av ord började som en ”kul grej” men nyutkomna boken Galoschjesus och frukostflingorna är med sina 2.400 ord nedtecknad krogkultur. Det är kul och spännande.

Jag sträckläser mig förbi ord som ledighetskommitté: (serveringspersonal med ständig rökpaus), pingviner (serveringspersonal), rökslukare (arbetare vid kasinoborden), kastrullingenjör (nyutbildad kock), pulverjocke (lagar mat på pulver), kalopskock (självlärd), flygkrasch, (makrill tomatsås), spyttipanna (gräddstuvad pyttipanna), ta-moj (uttryck för tänger och dylikt).

Ingen brist på kreativitet
Sen hamnar jag i en tid med så specifika yrken som hissbiträde (hisskonduktörens hjälpreda), kopparskurerska (höll kärlen rena och blanka) och pissnisse (servade med rena handdukar och luktagottvatten på toan). Fortsätter i funderingar över dörrvaktens uppmärksamma position. Ordet galoschjesus syftar på en som frälste folket från blöta galoscher, ett snällt ord som ligger författaren varmt om hjärtat. Likadant med tamburmajor. Sen kom ryssnisse, (muskulösa män byggda av ryska anabola steroider), kylskåp, (fyrkantiga bjässar med iskall blick), mr big, dörrslusk, p-slusk och rockslusk, som bidrog till att röster höjdes för det neutrala entrévärd.

Uppfinningsrikedomen är stor. När mjältbrand spreds som pulver i USA blev semlorna med sitt pudersocker mjältbrandsbullar. På samma sätt speglar uttrycken becquerellax (östersjöfångad), sahlinare (liten chokladbit till kaffet) och beirut (förråd långt borta, stökigt som ett bombnedslag) sin tid.

Unken känsla
Under läsningen smyger sig också en olustig känsla på, för språket beskriver en tydligt hierarkisk och sexistisk värld.  Från franska ordet chef till slevjon och nisse (diskplockare). Orden för kvinnor är inte smickrande: kallslinka, grytslyna, panelhöns, restaurangsubba, rälsluder (tågpersonal), kaféslabba.

Många anställda vittnar om en jargong som man måste stå ut med. Men hur mycket måste man egentligen tåla? Barbro Andersson har också börjat undra. Hon hade sina betänkligheter innan dessa uttryck fick komma i tryck.

– Men språket blir stympat om man tar bort dem, säger hon.  

Orden förekommer och för att få bort dem måste man först erkänna att de finns, även om de inte alltid används illasinnat, resonerar hon.

Läs också: Barbro Anderssons blogg