”Rena rama lurendrejeriet! Så beskriver facken vissa idéer i det franska presidentvalet. Ändå är de politiskt neutrala, när folket nu ska välja statschef.

Eftersom den franska fackföreningsrörelsen är uppbyggd kring ideologiska skillnader, kan det tyckas paradoxalt att de förhåller sig opartiska under valrörelsen. Men numera är oberoendet inskrivet i förbundens stadgar.

– Vi tar bara öppet tar ställning mot extremhögern. Jean-Marie Le Pens invandrarfientliga budskap går ju stick i stäv med våra värderingar, säger Jean-Christophe Le Duigou hos CGT.

Samma gräns drar också de andra organisationerna. Men ett par av dem, som CFDT, bryr sig inte heller om att vända sig till kandidaterna på den yttersta vänsterkanten, när de framför sina synpunkter på arbetsmarknaden. Råd om vem löntagarna lämpligen ska rösta på, går alltså inte att inhämta hos facken i Frankrike. Däremot svarar alla ungefär samma sak på frågan om de skräms av inlägg i kampanjen. Och pekar ut samma kandidat, nämligen högerledaren Nicolas Sarkozy.

Vill skippa alla avgifter
– Att påstå att löntagarna ska  få det bättre, genom att arbeta mer övertid är rena rama lurendrejeriet, säger Maurad Rabhi, i CGT:s textilfederation. Han syftar på Sarkozys löfte om att ta bort alla arbetsgivaravgifter på övertid, för att öka folks köpkraft.

– Sedan när är det de anställda som bestämmer när de ska jobba över? För övrigt är ju det grundläggande problemet här att det finns för lite arbete, säger textilbasen.

En annan av Sarkozys idéer, som möts av facklig kritik, är ett enda och unikt anställningskontrakt. Det ska vara en flexiblare form av tillsvidareanställning, vilket framför allt tolkas som att det ska bli lättare att göra uppsägningar.

– Det absolut största problemet på arbetsmarknaden är otryggheten. Vi behöver inte mer av den varan, säger ordföranden i CFTC, Jacques Voisin.

Han hävdar, liksom flera av sina kollegor, att osäkerheten har ökat, till följd av fem års högerpolitik. Facken deltog ju till exempel i de massiva protesterna, när regeringen ville tillåta långa provanställningar av ungdomar för drygt ett år sedan.  Men ytterligare ett förslag, hävdar flera fackförbund, syftar till att minska den formen av motstånd ute i folklagren och det är att lagstifta om en minimiservice vid strejker inom den offentliga sektorn.

– Det är en inskränkning av strejkrätten och ett sätt att bereda vägen för impopulära reformer, säger Philipps Soubirous i FO:s federation för statsanställda.

Upp med botten
Men beskrivningen av den nuvarande valkampanjen är inte bara nattsvart. Flera förslag från socialisten Ségolène Royal är sådant som förbunden har stridit för. Hon lovar att förbättra inkomstläget i landet. Den lagstadgade minimilönen ska höjas kraftigt och hon vill förbättra villkoren för samtliga löntagare via en årlig arbetsmarknadskonferens.
 
Hon säger också att hon vill stimulera till nyanställningar genom att företag med en arbetskraftskrävande produktion ska beskattas lägre, än de som har en stor maskinpark. Men även socialisterna får en del kritik från facken, för att ha drivit en otillräcklig politik, under tidigare mandatperioder. Och någonting som de saknar hos samtliga politiker är en tydlig framtidsvision vad gäller landets plats på världskartan och inom EU.

– Frankrike satsar inte tillräckligt på utveckling och forskning för att industrin ska kunna överleva i en globaliserad värld. Även om alla kandidater lovar högre forskningsanslag är de otydliga, när de talar om vilken industripolitik som ska drivas, säger Dominiqie
Gillier i CFDT:s metallfederation.

Facken välkomnar däremot att alla potentiella presidenter säger att de vill stärka just fackförbundens ställning och öka den sociala dialogen. Men ibland drar man också lite grand på munnen.

– Ja, Royal har sagt att hon vill ha lika starka fackförbund här som i Norden. Men det går ju inte att utfärda dekret om att folk ska gå med i facket. Däremot kan man förbättra situationen genom att de statliga arbetsgivarna blir mer förhandlingsvilliga. Det finns också en hel del att göra både vad gäller vårt inflytande på företagen och finansieringen, säger CGT:s Jean-Christophe Le Duigou.

Inte mycket kvar
Men det är inte bara fackförbunden som inte är några stora massrörelser i Frankrike. Samma sak gäller de politiska partierna. Socialistpartiet är inte ett traditionellt arbetarparti och Kommunistpartiet, som tidigare hade den rollen, har krympt ihop till ett nästan ingenting.

Under de senaste valen har en majoritet av industriarbetarna röstat på extremhögern. Facken säger att det beror på att många människor har intrycket av att politikerna inte bryr sig om deras svårigheter och att det är lätt att tilltalas av förenklade lösningar på komplicerade problem.

– Jag tycker ändå att den här kampanjen har handlat mer om sociala frågor än för fem år sedan, då man mest pratade om kriminaliteten. Det är främst nu i valets slutspurt som en del obehagliga diskussioner har uppstått kring patriotism och invandrare, säger Laurence Laigo i CFDT:s ledning.

FAKTA: Tolv kanditater
Söndagen den 22 april kan franska medborgare välja mellan tolv presidentkandidater. Två går vidare till slutomgången den 6:e maj. Enligt opinionsundersökningarna står slutstriden mellan högerledaren UMP:s Nicolas Sarkozy och Socialistpartiets Ségolène Royal. Men ytterligare två kandidater ligger i topp. Den ene är centerledaren, UDF:s François Bayrou, som säger sig vilja bilda en koalitionsregering. Den andre är den Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen.

Den sistnämnde skapade stor förvåning, när han i valet 2002 fick fler röster än socialisten Lionel Jospin, vilket delvis förklarades med en splittring bland vänsterväljarna.

Den nya eller nye presidenten ska efterträda UMP:s Jacques Chirac (bilden), som har varit statschef under de senaste tolv åren. Presidenten har relativt stor makt, utser regering och inriktning på landets politik. Presidenten kan både initiera och stoppa lagar, men har svårt för att regera utan stöd i underhuset, Nationalförsamlingen. I början av juni ska franska folket också välja nya delegater till den församlingen.
CFDT, CGT, CFTC, FO är generella centralorganisationer uppdelade i olika branschfederationer (en industriarbetare kan allså välja fack).

Anna Trenning-Himmelsbach
Frilansjournalist, Frankrike
Skriv ett e-postbrev till redaktionen