Inte bara levern tar stryk på krogen. Chop, chop ett finger ryker lätt i skärmaskinen. Brännskadade armar på en urmodig gasspis.

Många krogar använder fortfarande utrustning som inte uppfyller säkerhetskraven. Som nyanställd ville Eva gärna visa sig duktig och kolla diskmaskinen innan hon gick hem. En för-dagen-anställd-diskare hade inte plockat ihop maskinen rätt. Spolarmen var borta och hon fick 80-gradigt hetvatten över sig.

Hon ligger sedan i månader på Karolinskas brännskadeavdelning med fruktansvärda smärtor och en ångest som äter henne inifrån, för hon väntar sitt första barn och undrar om hon ska kunna amma eftersom ena bröstet är helt deformerat.

Vad stod det på Evas nota, jo, den blev mycket dyr, en bunt tulpaner var allt hon fick av sin arbetsgivare. Eva var inte med i facket. Men hon anslöt sig efter tillfrisknandet.

En korrumperad bransch hållen under armarna av myndigheter och organiserad brottslighet i årtionden är ingen lätt motståndare.

Jag har själv rullat strömming vid för låga arbetsbänkar och burit tunga tallrikstravar i likhet med farmor, moster och morsan – en servitris har bland de tyngsta lyften inom hela LO-området. På deras tid skulle man i huvudsak klara sig på dricksen.

Om inte restaurangfacket oglamoröst tröskat på genom årtiondena för fast lön och bättre villkor hade det sett ut i Sverige som det gör på polska krogar i dag, där tjejer utan minsta kollektivavtal i sikte tvingas servera i kortkorta shorts. Detta förtjänas att sägas när samhällsmedvetna kulturskribenter låter sig förföras för en egotrip eller rundnätta summor och fogar in sig i det antifackliga kopplet i Riksteaterns storsatsning Den polske rörmokaren. 

Lena Kallenberg