NY ROMAN. En dag springer Frank Nilsson på en man som han känner igen, men inte kan placera. De byter några ord och skiljs sedan åt. Denna triviala händelse inleder Jesper Larssons första och allt annat än triviala roman, Hundarna (Bonniers). Här pågår ett sönderfall utan motstycke.  

Frågan om igenkänningen förblir avgörande, för romanen och för Frank. Han söker upp den vagt bekante mannen som visar sig heta Bertil S Nilsson och arbetar som lärare och konstnär. Men inte heller han kan säga i vilket sammanhang deras vägar korsats.
Ändå börjar de umgås; de tränar ihop, Frank dras in i den andres konstprojekt och åker på semester med Bertil och hans sambo. Så skapar de båda männen den gemensamma historia som möjligen aldrig funnits.

Ändå tycks tomrummet bara växa. Och Frank fortsätter sina efterforskningar; han återvänder till sin gamla skola och besöker människor från förr. Upp virvlar minnen från en uppväxt fylld av egna och andras svek men också stunder av magi. Fram kastas skärvor av ett liv och en tid; händelser och personer glimtar förbi i enskilda episoder, i sig ofta lika starkt lysande som novellerna i Larssons debutverk Snö, tårar (2003).

Tillsammans bildar dessa bitar en föga regelrätt roman som spretar och far iväg i en mängd riktningar, som ger plats för utvikningar och skiftande tonfall. Den sammanhållande länken är Frank, även om han bara utgör ett av ett antal berättarjag – alla mer eller mindre ensamma, desperata, frustrerade, cyniska.

Vad som skildras är en kamp, där folk griper de medel som bjuds. Och när tidningen skär ner förlorar journalisten Frank sitt arbete; på redaktionen har han bidragit med notiser om underliga händelser runt om i världen – ett jobb helt i linje med den fragmentarisering romanen tecknar.

Motståndslöst irrar han runt i tillvaron, nappar på varje anbud. Och många är de som pockar på uppmärksamhet: Internetporr, reklam, tiggare, kalsongförsäljare och en och annan övergiven själ. En dövstum pojke hamnar i huvudpersonens vardagsrum, där det nu byggs en mur av lego. Frank tecknar ett abonnemang till stöd för flickor som fallit offer för trafficking, och får snart ett exploaterat fadderbarn på halsen.

När han så av en händelse blir varse betalpornografins rika utbud, dröjer det inte länge innan en amerikansk student poserar på dataskärmen hemma.

Allt bara ramlar över honom
Allt verkar liksom bara ramla över honom, utan avsikter eller sammanhang. Vid datorn följer han studentens våldsamma ”karriär” i porrbranschen.

Kliniskt beskrivs det filmatiserade genombrottet; en föreställning där femhundra män iförda hundmasker ges fri tillgång till hennes kroppsöppningar.

Oavsett hur vidrigt eller absurt det må vara, redogör berättaren/Frank bara för vad han ser; samband och reaktioner lämnas åt läsaren.

Men, efter hand blir det alltmer tydligt att huvudpersonens fluktande inte enbart återspeglar en samtida sexualisering, utan också svarar mot ett behov av att själv bli sedd och bekräftad; en strävan som i det konsumtionssamhälle som skildras tar sig allt mer förvrängda och våldsamma uttryck. Inte heller konsten förmår bjuda motstånd, utan ter sig lika effektsökande och autenticitetstokig som de kommersiella aktörerna.

Hur skapa litteratur av detta, utan att antingen landa i psykologiserande moralism eller tomma provokationer?

Läsaren kommer inte undan fast marken gungar
Att Hundarna lyckas hålla sig vid sidan av fallgroparna, beror nog på att så mycket får förbli i rörelse, att inte alla trådar knyts samman. På att de psykologiska aspekterna inte skärs loss från sociala och samhälleliga; tvärtom svarar personerna bara på de signaler omgivningen sänder ut.

Motståndet finns alltså inte hos dem, men i berättandet: i hur läsningen osäkras genom att det där hyperrealistiska, igenkännbara vrids till. Som läsare kommer man liksom inte undan, fastän marken gungar.

Så iscensätter romanen en samtid som ter sig sådär otäckt bekant, ungefär som den där figuren på parkeringsplatsen.

Kristina Hermansson