Riksdagens konstitutionsutskott granskar just nu utrikesminister Carl Bildts oljeaffärer. Att granskningen resulterar i en prickning förefaller inte sannolikt. Det skulle betyda att den borgerliga utskottsmajoriteten besitter ett mått av civilkurage som den inte kan misstänkas för.

Formellt gäller granskningen om Carl Bildt kan anses ha varit jävig när regeringen i höstas behandlade det ryska oljebolagets Gazproms ansökan att dra en pipeline genom Östersjön.

Solklart jävsförhållande
Själv förnekar Bildt det. Han tycker att det är naturligt att han kvitterar ut en optionsersättning om nära fem miljoner från Vostok Nafta, vars enda verksamhet har varit att investera pengar i Putins maktbolag, samtidigt som han själv medverkar i beslut om vilka affärsförmåner detta bolag ska beviljas.

Ett mer solklart jävsförhållande är svårt att tänka sig.

I de flesta demokratier hade en utrikesminister med dylika intressebindningar av regeringschefen tillhållits att inte visa sig på det regeringsammanträde där ärendet behandlades. Men Fredrik Reinfeldt tordes inte ens utfärda en så självklar förhållningsorder till sin arrogante utrikesminister.

Ändå inser förmodligen Reinfeldt i efterhand att utnämningen av Bildt var ett misstag. Möjligen förstod inte Reinfeldt från början att hans blivande utrikesministers engagemang i Lundin Oil också innebar ett engagemang i detta bolags olje-affärer med diktaturstater. Som affärsman är Bildts rykte mer än skamfilat.

Luktrativa kontakter med ryska oligarker och sudanska krigsherrar
Saken blir inte bättre av att Bildt i det längsta försökte bortförklara hur lukrativ hans kontakter med ryska oligarker, sudanska krigsherrar och turkiska militärer varit för honom själv. Utan att blinka har han de senaste månaderna fortsatt att ta emot pengar från Vostok Nafta trots att belöningarna delats ut i strid med bolagets egna regler. ”Det är så det går till i affärsvärlden”, säger han.
Vid det här laget borde Reinfeldt ha insett att Bildts ställning är ohållbar. Sverige kan inte ha en utrikesminister som misstänks för förpliktelser till regimer som vi i utrikespolitiken vill distansera oss ifrån.