Målsättningen med den borgerliga så kallade ”jobbpolitiken” blir tydligare med varje nytt förslag som presenteras: en helt ny låglönearbetsmarknad. Som svar på kritik på den punkten brukar regeringens företrädare svara att några låglönejobb inte kan skapas, eftersom lönenivåerna bestäms av kollektivavtalen. Det är förstås mer än lovligt korkat att låtsas som om den svenska modellen innebär att inga politiska beslut påverkar lönebildningen, men det är onekligen ganska smart om man vill låtsas vara modellens försvarare och samtidigt rasera den bit för bit.

För undermineringen av den fackliga parten går som en röd tråd genom den borgerliga propositionsfloran. Den pågående nedmonteringen av a-kassan har en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som slutmål. Det finns många problem med en sådan modell, men ett av de mest väldokumenterade är att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring påverkar den fackliga organisationsgraden negativt.

Att sänkta ersättningsnivåer pressar ner de lägsta lönerna är helt oomtvistat. Den enda frågan är egentligen hur snabbt det går. Att unga ska användas som murbräckor för att snabba på processen blev uppenbart då den nya Ungdomsgarantin presenterades i förra veckan. Mycket är oklart när det gäller det kvalitativa innehållet i programmet, men reglerna för ersättning är detaljerat utarbetade. Personer under 25 ska få sin a-kasseersättning sänkt dubbelt så snabbt som resten av försäkringskollektivet.

Den enda rimliga förklaringen till denna diskriminering är att det kan antas finnas en acceptans för att pressa ungdomar att ta jobb med mycket låg lön. För den som inte är berättigad till a-kassa kommer ersättningen att ligga på mellan drygt 1.000 kr och 2.500 kr beroende på ålder. För att få ut ersättningen krävs 30 timmars jobbsökande i veckan, studier eller praktik. Det ger en timlön på knappt 9 respektive 22 kronor.

Fast anställning inte längre norm
I förra veckan kom också förslaget om utökad rätt till visstidsanställning. Förslaget innebär att en person i praktiken kan vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i upp till fyra och ett halvt år under en femårsperiod. Därmed kan tillsvidareanställning knappast kunna sägas vara norm längre.

Särskilt hårt kommer förslaget att drabba grupper som redan har en osäker ställning i arbetslivet; ungdomar, kvinnor och personer med utländsk bakgrund. Redan existerande strukturella orättvisor kommer alltså att förstärkas.

Möjligheten att bedriva fackligt arbete undermineras också. Bland visstidsanställda är den fackliga organisationsgraden drygt 53 procent, mot 75 procent för hela arbetskraften. Det är helt logiskt av flera skäl: att hoppa runt mellan olika jobb gör det svårt att hitta en stabil facklig tillhörighet. Dessutom är det givetvis lättare för arbetsgivare att pressa en tillfälligt anställd att stå utanför facket, om utsikterna till fortsatt jobb ligger i vågskålen.

Misslyckande för hela arbetarrörelsen
Mot bakgrund av högerkampanjen mot blockaden av salladsbaren i Göteborg finns anledning till ytterligare oro: huvudargumentet mot blockaden var att inga medlemmar fanns på arbetsplatsen. Även om regeringen inte i dagsläget säger sig vilja införa proportionalitetsregler för stridsåtgärder, så finns ett starkt tryck från borgerliga riksdagsledamöter i den riktningen. Men alldeles oavsett lagändringar har konflikten avslöjat ett allvarligt problem: det folkliga stödet för blockaden var svagt. Av samma anledning som regeringen lyckas blanda bort korten om vad den svenska modellen innebär, lyckades högern sälja in en skev bild av vad konflikten handlade om: kunskapsnivån om kollektivavtalsmodellen är låg och verklighetsbilden tecknas sedan länge av antifackliga krafter.

Det är ett misslyckande för hela arbetarrörelsen och den politiska vänstern som grundlagts långt före regeringsskiftet. Arbetarrörelsens svar på den borgerliga politikens attacker kan därför inte vara att utlova återställare för de skador som kommer att uppstå under innevarande mandatperiod.

Ett vänsteralternativ 2010 måste också vara något i grunden annorlunda än det som var 1990- och det tidiga 2000-talets. En omvärdering av den ekonomiska politiken är förstås det mest grundläggande: en politik för full sysselsättning och rättvis fördelning via skatter, socialförsäkringar och offentlig sektor är vad människor har rätt att förvänta sig av den politiska vänstern.

Mobilisering för facklig organisering
Men det krävs också en förnyad mobilisering för facklig organisering och aktivism om vi ska kunna vända utvecklingen.

Kunskapsspridning och opinionsbildning om kollektivavtalsmodellen och ersättningssystemens funktion är en akut uppgift för både partier och fackliga organisationer. Därtill krävs ett målmedvetet arbete med att utarbeta ny lagstiftning, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik som kan bryta den trend av vikande löntagarinflytande som tillåtits pågå alltför länge. Högerns skitjobbspolitik måste mötas med en trovärdig vision om det goda arbetet!

Josefin Brink
Ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott (v)         
Skriv till debattredaktören