SISTA ORDET. Folkpartisterna verkar ha tröttnat på sin partiordförande Lars Leijonborg. Fem länsförbund vill att han ska avgå redan vid landsmötet i september. Expressens ledarsida beskriver honom som förbrukad och hållningslös.

Det svänger fort i folkpartiet. Efter valframgången 2002 hyllades Leijonborg som den svenska liberalismens räddare, nu framställs han som dess dödgävare.

Ombytligheten är inte så överraskande. Folkpartisterna har efter Bertil Ohlin haft en osentimental inställning till sina partiledare. Förlorar de ett val, ska de bytas ut. Leijonborg har med sina drygt tio år som partiledare varit ovanligt seglivad.

Leijonborg är ovillig att kasta in handduken. Det beror kanske inte bara på att han vill klamra sig fast vid makten. Någon självklar kronprinsessa eller kronprins finns inte. Folkpartiet behöver tänka igenom vad de väntar sig av en efterträdare.

Björklund är ett oprövat kort
Skolminister Jan Björklund är den som ligger närmast till hands. Han har profilerat sig genom att kräva ordning och reda i skolan, fler betyg och kvarsittning.

Inte särskilt originellt, men utan tvivel har den före detta majoren i reserven tilltalat dem som oroar sig över tillståndet i den svenska skolan.

Men i övrigt är han ett politiskt oprövat kort. Av sina belackare anses han vara en högerliberal med föga förståelse för partiets frisinnade idéarv.

Tage Erlander brukade skämtsamt säga att socialliberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i hägnet av en stark socialdemokrati. Med detta menade Erlander att folkpartiet förtvinar när det blåser högervindar i politiken.

Att många folkpartister vantrivs med partiets roll i den borgerliga alliansen är tydligt. Partiets radikaler är främmande för kristdemokraternas moralkonservatism. De oroas över alliansens försämringar av sjukersättningar och a-kassa, vars politiska pris de riskerar att få betala genom väljarövergångar till socialdemokraterna.

I tidigare borgerliga regeringar kunde folkpartiet tillsammans med centern gemensamt förhindra att moderaterna vred politiken alltför långt åt höger. Men av centern är ingen hjälp att vänta. Centern har uppgett sina fördelningspolitiska ambitioner. Maud Olofsson tävlar med moderaterna i marknadsfundamentalistiska uttalanden.

Avbasad som illojal fridstörare på DN:s ledarsida
Folkpartiets unge, nytillträdde partiskreterare Erik Ullenhag uttryckte nyligen i en debattartikel sin frustration över nyliberalismens utbredning inom centern. Han sa vad många folkpartister tänker, men det hindrade inte att han bestods en avbasning på DN:s ledarsida som illojal fridstörare.

Här illustreras socialliberalernas dilemma med all tydlighet. När även den folkpartistiska pressen ser som främsta uppgift att skoningslöst ta död på varje försök till kritisk prövning av alliansregeringens politik, återstår inget annat för vilsna socialliberaler än att av ren självbevarelsedrift anpassa sig till den nya högerns härskande dogmer.

Det är en underkastelse som kan stå folkpartiet dyrt. För det är inte säkert att partiets väljare vill följa med partiets ledning på vandringen högerut. En riksdag utan folkpartiet är inte längre otänkbart. Och är det någon som egentligen bryr sig om det skulle bli fallet efter nästa val?