Det var en påtagligt belåten finansminister som i veckan presenterade regeringens vårbudget. Och visst kan Anders Borg se framtiden an med tillförsikt. Tack vare högkonjunkturen i omvärlden går exportindustrin bra. Produktivitetsutvecklingen inom såväl privat som offentlig sektor är god. Sysselsättningen fortsätter att öka.

Ändå får regeringen sämre opinionssiffror än någonsin efter valet. Socialdemokraterna är i den senaste Sifo-mätningen större än de fyra borgerliga partierna tillsammans. Hur kan det komma sig?

Förklaringen är säkert den att de flesta väljare inser att den för tillfället goda tillväxten inte har ett dyft att göra med att vi fått en borgerlig regering. Effekten av riksdagens ekonomisk-politiska beslut kommer alltid med fördröjning; effekterna kan avläsas tidigast efter något år.

I den mån någon kan ta åt sig äran för den goda tillväxten och de nya jobben är det den tidigare regeringen. Genom trägna insatser har den sett till att landet har urstarka statsfinanser – och det är föga förvånande att ekonomin då tar extra fart när draghjälpen från omvärlden är så god som den är.

Borg har ingen plan för full sysselsättning
Samtidigt är det tydligt att Anders Borg saknar en plan för full sysselsättning. Att stabilisera den totala arbetslösheten på mellan 6 och 8 procent under en kraftig och ovanligt långvarig högkonjunktur är inte en bedrift som en svensk finansminister borde tillåtas vara stolt över. Men så hög arbetslöshet är vad regeringen själv räknar med i finansplanen för de kommande åren.

En del ekonomer kritiserar Anders Borg för att föra en alltför expansiv finanspolitik, alltså att spendera för mycket skattepengar. Kritiken är inte helt korrekt. Det finns få skäl att generellt strama åt efterfrågan i ekonomin. Felet med Anders Borgs budgetpolitik är inte att han använder de statliga överskotten utan det sätt på vilket han använder dem. Han slösar bort pengar på åtgärder utan större betydelse för sysselsättningen.

Att de allra rikaste – de fem procenten med högst inkomster – får tiotals miljarder i skattesänkningar ger inga nya jobb. Det som händer är att de får mer pengar till import av lyxbilar, semestrar på Rivieran eller får råd att spendera ännu fler timmar på golfbanan.

Om dessa miljarder istället använts till att anställa fler undersköterskor och lärare och till investeringar i infrastruktur hade de resulterat i ett stort antal nya jobb som nu aldrig kommer till stånd.

Stora grupper riskerar att hamna i social misär
Regeringen berömmer sig att ha sänkt skatten med några hundralappar även i normala inkomstlägen. Men av dessa pengar blir inte mycket över när mottagarna samtidigt tvingas betala högre fackavgifter, högre bilförsäkring och högre kommunala taxor.
Det mest oroande inslaget i regeringens politik är den målmedvetna attacken på a-kassa, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik. De fulla effekterna av dessa angepp har vi ännu inte sett. De upptäcker vi först när åtgärderna får fullt genomslag, men följderna kan bli långt värre än vad många vill inse.

Regeringen säger att den vill minska utanförskapet, men den politik den för leder till att stora grupper permanent slås ut från arbetsmarknaden eller riskerar att hamna i social misär.

Nedmonteringen av komvux och arbetsmarknadsutbildningarna kommer att leda till att mellan 120.000 och 150 000 personer inom kort beräknas hamna i vad som på nyspråk kallas jobb- och utvecklingsgarantin. Men vad de som tvångsförvisas till denna åtgärd ska syssla med finns inga planer för och inga pengar är anslagna. Men de ska tvingas leva på en ersättning som inte är högre än socialbidraget. Tumskruvarna dras åt.

Detta liksom den kraftiga minskningen av a-kasseersättingen motiverar regeringen med cynismen att det är bättre med 100 procent i lön än 65 procent i bidrag. Finansministern erkänner utan omsvep att avsikten är att villkoren för de arbetslösa ska bli så usla att de är villiga att ta jobb som betalas med minimilöner eller till och med under avtalen.

För att ytterligare öka pressen på de arbetssökande vill regeringen öka arbetsgivarnas möjligheter att anlita tillfälligt anställda. I praktiken ska en arbetsgivare kunna anlita en person som vikarie, projekt- och behovsanställd upp till fyra år utan att behöva erbjuda fast jobb. Det säger sig självt att anställda med ett så svagt anställningsskydd blir utelämnade åt arbetsgivarens godtycke.

Hundratals sökande på varje ledigt jobb
Galenskaperna skulle till nöds gå att förstå om det vore så att det fanns ett överflöd av lediga jobb. Men så är ju långtifrån fallet. För varje ledigt jobb finns hundratals sökande. Lediga jobb tillsätts på nolltid, mindre än tio dagar enligt statistiken.

Arbetsmarknaden är numera riggad så att arbetsgivare kan kortidsanställa folk vid arbetstoppar och sedan sparka ut dem när de inte längre behövs. Att i detta läge tala om behovet av sökintensitet och matchning är förljuget och oanständigt.

Regeringens hycklande tal om utanförskapet kan inte dölja att den för en politik som leder till stigmatisering av de arbetslösa, till att allt fler får allt sämre kontakt med arbetsmarknaden och allt svårare att få ett jobb. Regeringen för en politik för permanent utanförskap, och arkitekten bakom denna politik är finansminister Anders Borg.