När våra EU-entusiaster beskriver unionens politik är det som om det inte finns något Vaxholmsfall.

Kommissionen prövar inte den svenska allmännyttans hyressättning, det finns inget krav på höjd moms för talböcker och ingen tillåts tafsa på våra alkoholregler. Allt EU handlar om är att i all välmening sätta minimigränser för miljö och arbetsrätt, för skatter, arbetstider och social välfärd.

Men detta är en myt och skönmålning. Steg för steg, på område efter område utvidgar unionen sin makt, dessutom till en svindlande kostnad. Det finns inte ett enda exempel på att makt lämnats tillbaka till de enskilda länderna, men tusentals exempel på motsatsen.

Och det handlar inte enbart – inte ens huvudsakligen – om några harmlösa minimiregler. EU:s fördrag, med dess betoning på marknad och fri konkurrens, skiljer sig föga från den ekonomiska politik som finns i Folkpartiets partiprogram. EU:s samlade lagstiftning har på avgörande områden drivit den svenska politiska arenan högerut.

Visst gör Jan Andersson nytta i EU-parlamentet. Men hans kamp mot till exempel tjänstedirektivet handlade om att avvärja en katastrofal förlust, inte om att vinna en framgång. Av det jag hittills sett av EU:s makt finns föga av förslag som främjat löntagarnas intressen. Desto fler är då de direktiv som vidgat marknadens sfär. Runt hörnet väntar mer av samma karaktär. Det är dags att vi en gång för alla sätter ned foten och drar en tydlig gräns för överstatens makt: Hit, men inte längre!

Sören Wibe
Före detta riksdagsledamot (s)
Skriv till debattredaktören


Jan Anderssons debattinlägg "Stärk EU:s makt i arbetslivet"
Sören Wibes tidigare debattinlägg ”Gör klart vad EU inte ska bestämma"
Därför kan EU försvaga arbetsrätten
EU-kritiker öppnar för social dumpning
Arbetarrörelsen vinner på EU-kritik