Under senare tid har LO positionerat sig som skeptisk till den högre utbildningen, med tal om överutbildning och att dramatiskt begränsa ungdomars möjligheter att studera på universitet och högskolor. Regeringen är inne på samma linje.

Jag vill klargöra att jag i vanliga fall arbetar på TCO med frågor som berör utbildning. Men LO:s positionering i utbildningsfrågorna berör mig dock långt bortom min yrkesroll.

Min egen historia, som med viss variation kan berättas av många bland oss födda åren omkring 1970, började i en miljonförort till Göteborg. Mamma var ensamstående. Ett tag hade hon ett nattarbete inom vården och efter att skjutsat mig och min bror till dagis på morgonen gick hon direkt till dagjobbet inom hemvården.

Pappa, som jag aldrig bodde hos, var diversearbetare inom bygg- och industrisektorn. Hans utbildningsbakgrund var ett år längre än mammas: sju års folkskola.

Jag minns inte min barndom som fattig, men slås så här i efterhand av hur begränsad vår ekonomi var. Inte minst i jämförelse med hur ”villabarnen” hade det. Ännu mer slås jag av hur min mamma måste ha slitit för att få tillvaron att gå ihop.

”Våra barn ska få det bättre”
Jag är övertygad om att det fanns en sak som förenade våra föräldrar – samma idé som burit den svenska arbetarrörelsen sen dess begynnelse: våra barn ska få det bättre. Våra fäder och mödrar såg det kanske inte alltid klart för sig; att det var utbildning som var vägen till ett bättre liv för barnen. Lyckligtvis fanns ett utbildningssystem som hade den insikten och hjälpte oss att hamna rätt. Budskapet bars också fram av arbetarrörelsens viktigaste företrädare utifrån övertygelsen om att arbetarbarnen inte var mindre begåvade än akademikernas barn och borde ha samma rätt till högre utbildning.

Många delar sannolikt min erfarenhet av att i sin närmaste omgivning ha bemötts med skepsis inför att plugga vidare; ett avståndstagande i föräldragenerationen mot akademiker ”de besuttna” vilka personifierade det klassamhälle man ville bekämpa. Samtidigt, fast mer i smyg, fanns också stolthet över vad barnen åstadkom.

Och visst fick vi det bättre. Även om min egen och andra klassresenärers tillvaro fortfarande handlar om att få intäkter och utgifter att mötas i slutet av månaden är det ändå på en annan nivå än under min egen barndom. Sparar vi har vi råd med en semesterresa med barnen. Bara en sån sak.

Viktigare för mig personligen än ekonomin är ändå möjligheten att våga göra min stämma hörd. Att inte bli avfärdad för att man anses mindre vetande i brist på formell utbildning. Den erfarenheten har svidit in på bara skinnet hos många arbetare.

Jag vill påstå att inget har betytt så mycket för att förbättra möjligheterna för arbetarklassen som att högskolan expanderat och antalet utbildningsplatser blivit fler.

LO:s svängning innebär en radikal försämring
LO:s svängning – att hälften under livstiden ska få någon form av eftergymnasial utbildning men kanske inte nödvändigtvis i högskolans regi – innebär en radikal försämring jämfört med målet att hälften av en årskull ska ha börjat högskolan vid 25 års ålder. Åtskilliga tusental ungdomar i varje årskull kommer i sådana fall inte att studera vid högskolan. Förslaget går mycket längre än intentionerna hos den nuvarande regeringen som enbart vill skjuta på utbyggnaden av högskolan – vilket är illa nog när ungdomskullarna nu ökar. Men de vill inte skära ner på den.

Man behöver inte vara högskoleutbildad för att inse att det är ungdomarna från studieovana miljöer som inte kommer att söka sig till högre studier. För att tala klarspråk: arbetarbarnen kommer i betydligt mindre omfattning att studera vid högskolorna och universiteten!

De som pekar på överutbildning har oftast själva studerat på universitet. Jag misstänker att de inte själva tycker sig ha studerat för länge eller förgäves. Att de vill att deras barn ska göra en liknande utbildningsresa så småningom är jag också övertygad om.
Om arbetarrörelsen tidigare hade intagit hållningen att minska ambitionen att få fler att studera på högskolan, hade i så fall arbetarbarn som jag fått samma möjligheter i livet? Antagligen inte.

Alla behöver självklart inte gå på högskola, och såväl grundskola som gymnasium måste utvecklas för att inte elever ska falla ur utbildningssystemet för tidigt. Yrkesutbildningen måste också förbättras i många avseenden. Men det står inte i motsatsförhållande till den högre utbildningen.

60 procent vill läsa vidare efter gymnasiet
Faktum är att i dag vill 60 procent av dem som går ut gymnasiet börja studera på högskola inom tre år. Det finns en stor kunskapstörst, och om vi är kloka och vill Sveriges bästa ska vi ta vara på det. För om Sverige ska kunna möta globaliseringen måste många kunna mycket. Vi ska inte konkurrera med låga löner. I ett samhälle som vårt räcker det inte med en välutbildad elit.

Det är lika viktigt i dag som tidigare att ge många möjlighet att studera vid högskolan. Därför behöver vi ambitiösa målsättningar. Låt inte universitetsstudier åter bli en angelägenhet för de redan välbeställda.

Ulf Andréasson
TCO-utredare och klassresenär
Skriv till debattredaktören