Kärnfrågan är var vi dra gränsen för EU:s makt. Nu vet ingen var gränsen går, skriver Sören Wibe. I EU-domstolen prövas nu Lex Britannia, den svenska lag som ger facket rätt att slåss för svenska kollektivavtal på svensk mark. Men att den prövas är inte EU:s fel, skriver Jan Andersson. Ty EU-domstolen har inte bett om detta mål. Felet ligger hos den svenska Arbetsdomstolen som skickat målet till EU, anser Andersson.

 Detta är verkligen att blanda bort korten! Ty anledningen att Arbetsdomstolen överhuvud frågar EU-domstolen är att vi är medlemmar i EU, och därmed underordnade EU-rätten. Arbetsdomstolen kan döma hur den vill, men allt kan överklagas till EU-domstolen och dess utslag är avgörande. Och kommissionen har upprepade gånger sagt till Sverige att våra domstolar skall inhämta förhandsutlåtande från EU, då det är oklart vilken rätt som har företräde.
 
Om vi avlägsnar Jan Anderssons dimridåer är kärnfrågan var vi skall dra gränsen för EU:s makt. Nu vet ingen var denna går. När vi gick med i EU försäkrades till exempel att EU:s regler på inget sätt skulle beröra vår alkoholpolitik, vår arbetsrätt, våra jaktregler och en rad andra politikområden. Uppenbarligen var detta fel. Efter tolv års medlemskap är det hög tid att en gång för alla dra en tydlig skiljelinje mellan EU:s makt och den nationella makten. Den ständigt pågående förskjutningen mot allt mer överstatlighet gynnar varken demokratin eller löntagarna.

Hur mycket makt skall vi då ge till överstaten?
Jag har inget emot klara internationella överenskommelser om till exempel barnarbete och liknande, vare sig det sker inom EU:s ram eller annorstädes. Men Jan Andersson vill gå betydligt längre än till sådana minimiregler. Om inte makten över arbetsrätten överförs till Bryssel, som i sin tur inför enhetliga regler i hela EU, kommer svenska löntagare att tvingas till drastiskt försämrade arbetsvillkor. I korthet är detta hans budskap.
 
Det enklaste man kan säga om Anderssons teori är att den är felaktig. Internationell handel tvingar inte fram social dumpning. Sverige har från 30-talet och fram till nu haft en långt starkare arbetsrätt än våra konkurrentländer. Trots detta har vi varit framgångsrika på världsmarknaderna. Vi konkurrerar nu lika framgångsrikt som tidigare med såväl USA, Kina som Ryssland – alla med sämre arbetsrätt än i Sverige. Och inte heller denna handel tvingar fram social dumpning.

Arbetsrätt och social standard i ett land bestäms av de politiska och fackliga styrkeförhållandena. (Det beror också på existensen av en egen valuta, men den frågan tänker jag inte gå in på här). Och här är EU:s inflytande skadligt. Dels gäller att den politiska vänstern, liksom den fackliga rörelsen, är betydligt svagare på kontinenten än i Sverige. En politik som går ut på att etablera ett genomsnitt leder därför till att svensk politik, däribland arbetsrätten, rör sig högerut. Kom ihåg att till exempel EU-parlamentet aldrig haft en vänstermajoritet, och att högern nu är största partiet där.

Mäktig kraft
Detta är illa nog, men kan möjligen ursäktas med att Sverige med sin närvaro drar övriga länder i unionen något till vänster. Men till detta kommer något helt avgörande, nämligen den nyliberala ekonomiska politik som är inristad i EU:s fördrag och stadgar. Den är en mäktig kraft för att försvaga arbetsrätten och stärka marknadskrafterna. både här och i andra EU-länder. Och den används.
I de rekommendationer som EU regelbundet producerar, så hävdas gång på gång att länderna måste göra sin arbetsmarknad mer ”flexibel”. Samma sak sägs i den ”Lissabonstrategi” som Andersson hyllar.

Konkret och exakt handlar det om att EU vill att till exempel Sverige luckrar upp sina lagar om anställningsskydd. Och när man (likaså ständigt) talar om behovet att ”öka incitamenten till arbete” menar man sänkt skatt på arbete och sänkta ersättningar till de arbetslösa.

Just i dag när detta skrivs (23 mars) meddelas från den Europeiska Centralbanken att den vill ”att regeringarna i EU skall minska de offentliga utgifterna för att ge utrymme för skattesänkningar”. En vänsterpolitik inom EU:s ramar är ungefär lika vanlig som sälar i Sahara.
 
Slutligen. Jan Andersson har gjort det till en trist vana att i sina artiklar koppla samman de svenska EU-kritikerna med högerextremister. Är det inte Le Pen och Jörg Haider som dras fram så är det (som nu) Maud Olofsson, Timbro och Sverigedemokraterna. ”Guilt by association” är Jan Anderssons mest brukade, men smutsiga, vapen gentemot sina meningsmotståndare. Denna debatteknik ökar nog inte EU:s popularitet.

Läs också: Jan Anderssons debattinlägg "Stärk EU:s makt i arbetslivet"
Läs också: Sören Wibes tidigare debattinlägg ”Gör klart vad EU inte ska bestämma"

Sören Wibe
Före detta riksdagsledamot (s)
Skriv till debattredaktören