Energipolitikens överordnade mål är att minska den globala förbrukningen av fossila bränslen. Om så inte sker rycker växthuskatastrofen allt närmare.

Uppgiften kan inte lösas av länderna var för sig. Varje land måste förpliktiga sig att minska sina utsläpp av växthusgaser så att den samlade effekten inte blir större än vad jordens klimat bedöms tåla.

Att nå fram till bindande internationella överenskommelser om detta är i sig en formidabel politisk uppgift. De två största miljöbovarna i världen – USA och Kina – är ointresserade av att medverka. USA därför att man lever gott på att förbruka en fjärdedel av världens olja; Kina därför att landet genomgår en våldsam industrialisering på vägen bort från fattigdom.

Inom EU finns en begynnande insikt om att klimathotet är vår tids ödesfråga. Inom EU finns också en insikt om att det är den rika världen som måste gå i spetsen. De flesta av världens fattiga länder måste tillåtas öka sin energiförbrukning för att kunna höja sin levnadsstandard.

Marknaden kan inte lösa klimatproblemen
En global omställning av energisystemet kan inte överlåtas på marknaden. Det skulle förvärra situationen. Marknaden belönar den som kan betala mest. På global nivå betyder avreglering och marknadsstyrning av energihandeln att de rika länderna obehindrat kan lägga beslag på en orättfärdigt hög andel av jordens energitillgångar.

Så sker redan idag och att ge marknadskrafterna fortsatt fritt spelrum kommer att ända i en katastrof. Kapitalet bryr sig inte om klimatet.

Enda realistiska vägen är att skärpa kraven på de enskilda länderna. Länderna måste var för sig – inom ramen för internationellt överenskomna kvoter – ta ansvar för sin egen energiförsörjning och finna de lösningar som passar dem bäst. Det gäller att öka den nationella styrningen, inte att minska den.

Sverige har goda förutsättningar att radikalt minska sitt beroende av fossila bränslen. Men det kommer att ta tid. Det handlar om att uppmuntra fortsatt användning av energisnål teknik, bättre utnyttjande av vattenkraft och kärnkraft, användande av biobränslen för fjärrvärme och på marginalen också om vindkraft och solvärme.

Omvandling kräver aktiv statlig styrning
Men som LO skriver i ett nyutkommet energipolitiskt program kommer en sådan omställning av energisystemet inte till stånd utan aktiv statlig styrning. I synnerhet gäller det att förstärka den statliga kontrollen över elproduktionen.

Programförfattarna uttrycker sig försiktigt men tanken är klar. Elförsörjningen är en central del av infrastrukturen och den bör inte underordnas privata vinstintressen. För elförsörjningen bör gälla en självfinansieringsprincip; överskotten bör användas till nödvändiga nyinvesteringar för att hålla systemet intakt. Det hindrar i sig inte att ekonomiska styrmedel kan användas, men intäkterna från dessa bör i så fall tillfalla statskassan.

En sådan ordning står i strid med den avregleringshysteri som vunnit insteg i EU.

Att varje land måste ta och ges förutsättningar att ta ett större ansvar för den egna energiförsörjningen är motsatsen till isolationism. Det är enda sättet att garantera att inget land försöker smita genom att köpa sig fri från uppdraget.