SISTA ORDET. Det finns problem på arbetsmarknaden som alla säger sig vilja lösa, men som trots enigheten aldrig blir lösta. Kanske är det mest illustrativa exemplet den bedövande enigheten, i både tal och skrift, om det orimliga i lägre lönesättning för kvinnor än för män i lika eller likvärdiga jobb.

Alla är emot könsrelaterade löner och för lika lönemässig behandling av män och kvinnor.

Därmed borde problemet vara löst. Men likt galten Särimner dyker problematiken upp igen och igen, alldeles oavsett vilka åtgärder som vidtas. Lönekartläggningar, kvinnopotter, jämställdhetssatsningar…

Mest väl vill alla när det inte är avtalsrörelse eller skarpt läge. Vem minns inte alla fagra löften som levererats under politikerveckorna i Almedalen? Partiledare efter partiledare har ställt kraftiga löneökningar i utsikt, inte minst för den offentliga sektorns kvinnor.

Men när det blivit dags att omsätta högtidstalens retorik i praktisk handling är alla minnen teflonlika – ingenting har fastnat. Tidigare löften, ambitioner och viljeyttringar är som bortblåsta. Fackliga krav på löneuppvärdering av kvinnodominerade sektorer eller enskilda kvinnors arbete i manliga strukturer får inte fäste. Och när avtalen skrivits under och en tid har gått, så att det verkliga resultatet kan utvärderas, är bilden därför mer eller mindre identisk med tillståndet före förhandlingarna.

I år prövar facken lyckan än en gång och ännu går det inte att värdera utfallet, men efter industriuppgörelserna går det att fastställa ungefär vad som måste till för att lyckas. Och det är ett tufft ackord som väntar de kvinnodominerade branscherna och deras förhandlare.

Metall höjde kvinnolönerna på 80-talet
En inspirationskälla  i striden för kvinnors löner dök upp i veckan och det var från oväntat håll. Bert Lundin, 86 år, och legendarisk ordförande för Metall under 1970 till 1981 presenterade sin och Rolf Janssons bok Ett liv i Metall.

Och där, insprängd bland alla andra spännande berättelser om arbetsmiljö, utbildning, löntagarfonder och internationellt fackligt arbete, finns en berättelse om kvinnors låga löner och de tankar Bert Lundin umgicks med när han sökte en lösning på problemet.

Hans modell var en mycket kraftig satsning på de lägsta lönerna på varje avtalsområde. Effekten av den konsekvent genomförda lönepolitiken var överraskande stark, enligt sagesmannen själv. Kvinnors löneläge uttryckt som procent av männens genomsnittslöner steg från 70 procent till 95 procent under ett drygt decenniums förhandlingar.

Varför kom utvecklingen av sig?
Vän av ordning undrar därför stillsamt varför utvecklingen bröts och varför samma diskussion lever ett kvartssekel senare, inte bara inom IF Metalls olika avtalsområden utan över hela arbetsmarknaden.

Det hjul som alla försöker uppfinna avtalsrörelse efter avtalsrörelse finns redan. Det är testat och har visat sig fungera alldeles utmärkt. Formulerat på avtalssvenska heter det: Tryck ordentligt i botten och avstå en del i toppen på lönestegar – både inom och mellan olika branscher.