ANALYS. Löneökningarna i allmänhet och satsningarna på de lägsta lönerna i synnerhet förefaller för en utomstående vara de viktigaste och svåraste delarna i de pågående löneförhandlingarna inom industrin.

Men kanske är allt prat om löneökningarnas storlek något av ett bländverk som tar bort intresset för hur avtalen fördelar makt och inflytande på arbetsplatsen. Det handlar om ökad förläggningsrätt för arbetsgivaren när det gäller arbetstid, om anställningsformer, om en förbättrad omställningsförsäkring och stopp för inhyrning av arbetskraft när uppsagda fortfarande har återanställningsrätt.

På samtliga de här delarna har facken så här långt tvingats backa från tidigare ståndpunkter och maktpositioner, och i motsvarande grad har arbetsgivarna flyttat fram sina positioner. Förändringarna är inte dramatiska, men riktningen är entydig. Möjligheten att variera normalarbetstiden upp och ner varje dag är i linje med vad arbetsgivarna kräver. De vill visserligen ha mycket mer och är därför säkert missnöjda med att den föreslagna flexibiliteten inte blivit ännu större. Men många bäckar små och så vidare…

Urholkas på sikt
För facken är resultatet sämre. De vill över huvudtaget inte variera arbetstiden på det här sättet. Variation i arbetstid ska, enligt den fackliga devisen, förhandlas lokalt och ge extra betalning. Långsamt urholkas den här lokala förhandlingsmöjligheten och det svider.

Anställningsformerna är ytterligare en fråga där nuvarande regler förändras. Ett exempel är teknikavtalet där det i dag krävs en överenskommelse mellan fack och arbetsgivare vid alla tidsbegränsade anställningar. Ny lagstiftning som arbetsgivarna vill arbeta in i avtalet ger dem en ensidig rätt att visstidsanställa upp till 12 månader.

Det är svårare att upptäcka och beskriva framgångar för facken. Löneökningar uppfattas ännu så länge som alldeles för låga, och satsningar på de lägst avlönade anses felkonstruerade och för låga. Inte ens den färdigförhandlade pensionsuppgörelsen mellan LO och Svenskt Näringsliv är säkrad. Arbetsgivarna har till och med villkorat den med en treårig avtalsperiod, och ännu så länge pekar alla tecken på att facken inte orkar bryta arbetsgivarnas ultimatum.

Knäpptyst om krav
När det gäller andra gemensamma krav såsom förändringar (förbättringar) av omställningsförsäkringen vid uppsägning, och att få in ett förbud i avtalen mot inhyrning av arbetskraft så länge det finns uppsagda med återanställningsrätt, har det så här långt inte synts ett kommatecken i medlarnas förslag.

Det är därför svårt att inte gratulera arbetsgivarvärlden till en så här långt framgångsrik avtalsrörelse. Det ska mycket till – kanske ett varsel om konflikt – för att den fackliga sidans krav ska nå samma grad av måluppfyllelse.