Ett besök i blindo

Ett svart draperi skiljer den helmörka restaurangen Svartkrogen från omvärlden. En i vanliga fall seende gäst får här hjälp att ta sig in. Synskadade servitören Ulf Nordquist, till höger, är helt trygg i sitt mörker. Foto: Therése Ny.

Ulf är blind, jag seende. En är ledsagare, den andra i behov av ledsagning. Vi går sakta framåt och tryggheten infinner sig.

– Här är din stol, känner du? säger Ulf.

Jag är på väg till ett möte med 30 procent av mig själv. Någonstans där ute finns den vykortsvackra vyn över Hårsfjärden kvar, en bit åt andra hållet ligger Västerhaninge och några mil norrut längs Nynäsvägen finns Stockholm, det vet jag.

Här inne på Svartkrogen finns bara ett fullkomligt mörker. Min bandspelare surrar svagt men den röda indikatorn är inkapslad av flera lager tjock tejp. Inget ljus får sippra ut och förstöra upplevelsen av den svarthet som kan framkalla ett synminne: vita stjärnor, fjädrar. Kanske ett myller av ljuspunkter.

– Ni som känner er rädda, och det är en hel del, ta hjälp av oss synskadade servitörer, uppmanar Ulf Nordquist.

– Vi är ju väldigt trygga i vårt mörker. Det här är inget särskilt för oss.

Punktskriftskvitto
Almåsa konferens, som ligger bakom Svartkrogens trerättersmiddag, har inspirerats av en krog i Berlin. I Sverige satte alkohollagstiftningen stopp för en restaurang i Stockholms innerstad. Men så här, med förbokningar, slutna sällskap och punktskriftskvitton går det bra.

Tanken är att gästen ska möta en annan sida av sig själv: Vad händer om synen inte får vara med?

– Fokusera på vad ni vinner. Det finns ett väldigt stort lugn som ni nog knappt har varit med om innan, som bara väntar på er, uppmanar Ulf.

Jag sätter mig försiktigt ned. Mina läderstövlar gnisslar mot stolen, snarast en skinnfåtölj gissar jag. Jag trevar med händerna längs duken. Också under inledningen, när var och en tog steget in bakom det svarta draperiet, var känseln viktigast. Fötterna studsade in i en mjuk kudde, hasade över kullersten, snubblade i … rötter? Händerna kände en björkstam, gummi, oooäää: rinnande vatten, och frotté – bra, en handduk att torka sig på.

Armarna är hårt spända, tätt intill kroppen. Varför är det så svårt att prata i mörker?

– Gud vad läskigt. Jag blir yr, säger fotografen Therése, på omöjligt uppdrag, från andra sidan bordet.

Känna av vinet
Har ni funnit er tillrätta? Har ni hittat allt? undrar Ulf. Jag har inte hittat nåt. Ulf tar min hand och visar: Här är de små vinflaskorna. Den kallare är det vita, den lite varmare det röda. Om man tycker att det är svårt kan man blunda, säger han.  För att öppna mineralvattnet måste vi langa öppnaren. Det är en intressant samarbetsövning, säger Ulf. Och så: Bra gjort! när vi lyckats.

Vad jobbigt! Vad häftigt! Vänjer man sig? undrar vi. Nåt mjukt här! Ett gosedjur. Oj, det börjar kvittra. Ska man hälla upp vinet i glaset? Jo, det ska man nog, enas vår samlade intelligens om. Sedan lyfter jag glaset och träffar rätt, men det kommer inget. Jaha, korken. Nu kluckar det. Och vilken stark lukt som sprider sig, det borde jag ha tänkt på. Så gapskrattar vi, det här är helt absurt!
Jag får känslan av att Ulf ser oss. Nej, då, försäkrar han, men ”vi har ganska bra koll på er!”

Så bryts det trevande sorlet av gitarrer och sång, för konceptet liknar Wallmans salongers, med sjungande servitörer. ”Vilar tryggt i nya perspektiv” och ”så här kan det också vara”, sjunger Ulf och Marie, från var sitt – och ständigt olika – håll i lokalen. Efteråt, när jag inte längre behöver sitta på helspänn för att bemästra den osäkerhet som mörkret medför, biter sig en tanke kvar. Det svarta draperiets starka symbolik.

– Nån kanske ledsagar mig nedför backen till Svartkrogen, men sen bakom draperiet byts alla perspektiv, som Ulf uttrycker det.

FAKTA: Svartkrogen
Almåsa konferens, som driver Svartkrogen, ägs av Synskadades stiftelse. Av gästerna är nu 30 procent synskadade eller har kopplingar till synskadefrågor. ”Sinnliga upplevelser” marknadsförs även för seende gäster.