Forum för levande historia har fått i uppdrag av regeringen att ”belysa och informera om kommunismens brott mot mänskligheten”. Tidigare skulle man exklusivt intressera sig för nazismens brott. Den nya uppgiften kan framstå som märklig. Kommunismen är en ideologi. En ideologi kan inte begå brott.

En möjlig tolkning är att man ska intressera sig för brott som skett i kommunismens namn. Men i så fall kan man undra varför kommunismens exklusivt har utvalts. Under min livstid (efterkrigstiden) har det i särklass mest omfattande brottet mot mänskligheten, om vi ser till antalet oskyldiga människor vilka aktivt dödats, skett i demokratins namn.

Jag tänker på Frankrikes och USA:s krig i och mot länderna och folken i Indokina. Det är oklart hur många miljoner människor som dödades, men ingen annan förbrytelse kommer i närheten av denna. Innebär det att jag som demokrat bör be om ursäkt? Ska jag sluta kalla mig demokrat?

Nej, det vore en absurd reaktion. Jag stödde inte dessa krig. De hade inget med demokrati att skaffa. Jag fortsätter att kalla mig demokrat. Endast de som stödde krigen har anledning att överväga hur de kunde komma till en sådan slutsats. Kan inte en kommunist resonera på samma sätt?

Är tanken kanske snarare att det finns inslag i den kommunistiska ideologin, som kunnat nyttjas, då brottsliga gärningar begåtts. Så är ju inte fallet med en enkel tro på demokratins förträfflighet.

Men i så fall måste vi se på övriga politiska ideologier, och för övrigt också på de stora religionerna. I alla dessa ideologier och religioner finns tvetydigheter, vilka kunnat utnyttjas i försvar för brottsliga gärningar.

Heliga skrifter som manar till folkmord
Konservatismens tanke om nationen som en organism, åtföljd av en motsvarande likgiltighet för individens öde, möjliggjorde det första världskriget och lade en grund för uppkomsten av nazismen. Liberalers föreställning om att koloniala folk inte var mogna för frihet (till exempel J.S. Mill i ”On Liberty”) lade grunden för ohyggliga brott vilka inbegrep folkutrotning i stor skala understödda av liberaler och konservativa under den koloniala epoken.

Socialisters och kommunisters skarpa tal om klasskamp ledde till en likgiltighet för individers livsöden, inte olik den konservativa – även om det uttalade målet här var ett samhälle vilket ”åt alla lycka bar”.

De tre stora världsreligionerna håller sig med heliga skrifter, vilka uppmanar till, och försvarar, folkmord. Innebär det att alla dessa läror måste förkastas? Innebär det att deras anhängare måste be om ursäkt och göra bot? Bör de upphöra att kalla sig konservativa, liberala, socialister, kommunister, judar, kristna eller muslimer?

Att döda för demokratin
Nej, det vore en orimlig slutsats att dra. Här finns förvisso ett stort utrymme för kritisk prövning. Det är viktigt att göra klart vilka delar av de olika lärorna, som inte bara kunnat missbrukas för onda syften, likt pratet om att man dödar för demokratins skull, utan som varit direkt användbara, då brott begåtts mot mänskligheten. Den som hyst någon sympati med dessa för ondskan användbara inslag i lärorna har anledning att tänka om.

Här finns emellertid inget oavvisligt tvång att ge upp lärorna som sådana. Ideologier som dessa är nödvändiga för att vi ska kunna orientera oss i tillvaron. Och av alla dessa ideologier och religioner finns det anständiga tolkningar. Det är möjligt att förstå alla dessa ideologier på sätt som gör dem provocerande för vår tanke och till viktiga inslag i det politiska och religiösa samtalet.

Väljer man ett sådant synsätt kan man kanske också, till sin förvåning, finna att det finns inslag i alla dessa ideologier och religioner, som man själv kan ta till sig. För min egen del har jag till exempel inget problem med att kalla mig på en gång konservativ, liberal och kommunist! 

Här finns emellertid en komplikation. Det är en lätt sak att som konservativ i dag välja att förstå konservatismen på ett anständigt sätt, till exempel. som en särskild attityd till politik präglad av försiktighet och skepsis, eller att som liberal acceptera att också före detta koloniala folk är mogna för frihet.

Fel som beror på naivitet och cynism
Men om man tidigare gett sitt stöd till apartheidsystemet i Sydafrika, så finns det anledning till radikal omprövning. En sådan är i princip möjlig och den behöver inte leda till att man avsäger sig sin grundläggande ideologi. Ändå kan avbön vara på sin plats. Men vad är det man närmare bestämt bör göra avbön för?

Här finns i huvudsak två olika slags fel, som anhängare av olika ideologier och religioner har gjort. Det ena hänger samman med naivitet. Det andra hänger samman med cynism. Det förra är, kanske litet oväntat, mer problematiskt än det senare.

Ett exempel på naivitet var då svenska kommunister vägrade att tro på medias rapportering om stalinismens brott i dåtidens Sovjet (och gick så långt som till att mobba hemvändande kamrater, vilka fått smaka på den reella socialismen och gett upp sina illusioner). Man kan tycka att de hade goda skäl att misstro media, men skepticismen tog absurda former då de vidhöll att allt i stort sett stod väl till i den första arbetarstaten.

Ett annat exempel var den lilla gruppen maoister inom den svenska sjuttiotalsvänstern, som vägrade tro på rapporterna om Pol Pot-regimens brutala brott.  Ett tredje är alla de människor, som uppriktigt trott på den vita mannens börda, och som blundat för avskyvärda brott, vilka begåtts i namn av civilisation och upplysning. Den sistnämnda gruppen är den i vårt land överlägset största.

Vi vägrar ta till oss upplysningar som inte passar in
Det är i sanning märkligt hur långt vi människor är beredda att gå, då vi vägrar ta till oss upplysningar, som strider mot vad vi vill ska vara sanning! Jag är inte helt klar över hur vi ska handskas med detta drag i det mänskliga psyket. Det är lätt att vara efterklok, men sannolikt gör vi oss om och om igen skyldiga till detta misstag. Hade vi mer tillförlitliga media skulle kanske saken ställa sig annorlunda. Men hur ska vi kunna få tillförlitliga media? Och hur ska vi, också om media är tillförlitliga, kunna veta att vi kan lita på dem?

Ett exempel på cynism var då kommunister världen över, i samband med Molotov/Ribbentrop-pakten 1939–1941), ”relativiserade” nazismens illgärningar och såg överslätande p
å ockupationen av exempelvis Danmark och Norge. Samma slags cynism kunde vi iaktta bland liberaler och konservativa, som med överseende såg på Pol Pot under perioden 1979–1991, då han av Vietnam drivits ut ur Kambodja och hamnat i thailändsk exil, där han på alla upptänkliga sätt stöddes av USA.

Just då sanningen i hela dess vidd blotats valde man att ligga lågt med kritiken. Det är inte svårt att finna andra exempel på samma slags cynism.

Brottsligt fel
För dem som varit involverade i detta slags cynism finns all anledning att noga överväga den egna hållningen. Hur kunde man resonera så brottsligt fel? Man måste ha aktivt förträngt vad man i realiteten mycket väl visste.

Jag tror kommunister i vårt land tänkt mycket över den saken. Peter Weiss skriver ingående om problematiken i boken Motståndets estetik. Finns det någon motsvarande självprövning bland dem som okritiskt varit följsamma mot USA? Kanske finns det en sådan självprövning, men jag måste tillstå att jag personligen inte sett till den.

Anständiga tolkningar av vanliga ideologier
Jag hävdade ovan att det finns anständiga tolkningar av alla de vanliga politiska ideologierna. Kan regeringen ha tänkt annorlunda?

Menar de att kommunismen, till skillnad från de övriga uppräknade ideologierna och religionena, bara består av tankar som då de tillämpas leder till brott mot mänskligheten. Så är ju fallet med nazismen. Nazismens brott begicks i konsekvens med lärans mest centrala teser. Det nazistiska tankegodsets själva syfte var ont. Dess ideologiska kärna bestod av aggressiv nationalism, antikommunism, öppen antisemitism och, i sista instans, förakt för svaghet (ingående analyserad i Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet). Folkmordet, förtrycket, de aggressiva krigen, utövades i full överensstämmelse med ideologin.
 
Men i så fall har de tänkt fel, och de har tänkt fel på ett för det öppna samhället ödesdigert sätt. Kommunismen är väsenskild från nazismen. Tanken om ett klasslöst samhälle, där produktionsmedlen är i gemensam ägo och där produktionssättet präglas av att människans behov ska tillgodoses, är på intet sätt avskyvärd. Den förtjänar att ha en plats i det politiska livet och det politiska samtalet. Ingen sann liberal borde kunna tänka annorlunda!

Myriad av uppgifter
Regeringens beslut att ge Forum för levande historia ett vidgat uppdrag har därmed gett upphov till en intressant situation. Då man vidgade uppdraget lyfte man på locket till Pandoras ask. Kanske hade det varit bättre att inte röra det. En risk är att man nu ”relativiserar” nazismens brott. Men ska brott som begåtts i kommunismens namn granskas finns all anledning att gå vidare. Brott har som vi sett begåtts också i konservatismens, liberalismens och socialismens namn, ja också, och inte minst, i namn av de tre stora världsreligionerna.

Det är viktigt att granska dessa brott och försöka förstå hur de blivit möjliga. I vilken utsträckning har de skett med stöd av någon ”helig” skrift, i vilken mån har de saknat stöd i den ideologi som åberopats, hur många är de offer som skördats, med vilka mått ska vi mäta ansvaret, o s v.

En myriad av angelägna forskningsuppgifter öppnar sig!

Torbjörn Tännsjö
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören