Kritiken gav henne medieträning

Svårt att förstå. – Visst är det en ömsesidig relation, det händer att facket behöver medierna. Men jag har svårt att förstå de som kräver svar på stående fot trots att de inte blir några vettiga svar. För mig är det bara respektlöst, säger Ingrid Thune. Foto: Janerik Henriksson.

EFTER STORMEN. Redan innan jag lyfter luren inser jag att chanserna är dåliga. Ingrid Thune har varit hårt ansatt av medierna de senaste månaderna och ger inte längre mycket för journalister. Som huvudskyddsombud på Forsmark har hon pressats på ansvar hon inte har.

– Om jag ställer upp så vill jag läsa mina citat innan de publiceras, säger hon till slut.

Innan hon bekräftar tiden för intervjun frågar hon igen. Ingrid Thune har blivit bränd av medierna och det kommer att ta tid innan såret har läkt.

– Första gången det hände var lättare att ta. Det var vid 25:e-juli-händelsen, i somras. Vi hade ett strömavbrott på verket. Jag hade valt att lägga mig och sova några timmar i ett vilorum på jobbet i stället för att åka hem. Tanken var att spara tid och hinna till ett möte med ledningen om säkerheten. Men jag väcktes av att det ringde.

Tiden läker inte
Det har gått ett drygt halvår och Ingrid Thune är på sportlov i Stockholm med dottern. Ändå syns ilskan och tröttheten i hennes ögon så fort hon tänker tillbaka.

– Alla ställde samma frågor. Nu råkade jag ha en bra bild av vad som hade gjorts. Men de förväntade sig ändå svar som jag inte kunde ge. Och de tryckte väldigt hårt på min roll som facklig representant.

Ett ansvar som Ingrid Thune ville, men inte kunde, ta.

– Normalt har man tid på sig att gå tillbaka till gruppen och höra hur läget är, det är så uppdraget funkar. Jag har mellan 700 och 800 kollegor och kan inte veta vad de tänker utan att fråga dem.

Hon red ut stormen, svarade på så många frågor hon kunde och fick bra uppbackning av både det egna förbundet och företagsledningen. Men sensommaren och hösten var dryga. I praktiken blev det en intensivkurs i mediehantering. Så när drevet gick igen i början av januari trodde Ingrid Thune att hon gjorde allt rätt.

– Plötsligt ringde de och ville ha en kommentar om en rapport som jag inte ens hade sett. Jag bad att få läsa den först. Och innan jag ställde upp på en längre radiointervju i P1 krävde jag att få veta frågorna på förhand, för att vara väl förberedd.

Inge lättare
Ändå gick det åt skogen.

– Nästan direkt insåg jag att de inte alls tänkte ställa frågorna de skickat. Och det var en så stark känsla av maktlöshet att inte bli respekterad, berättar Ingrid Thune som blev avbruten och hårt pressad i radiointervjun.

Hon har svårt att se vitsen med reportrar som biter sig fast vid en vinkel.

– I en rapport på 30 sidor står det tre rader om några som fastnat i ett alkoholtest. Det har de letat fram för att det är lätt att förstå. Men journalisterna har inte förstått varför testerna görs. Jag vill fråga dem om de själva gör tester på sina arbetsplatser.

Nu kommer vardagen tillbaka igen, men uppmärksamheten har satt spår. När hon försöker ragga nya skyddsombud är många skeptiska.

– De tittar på mig och frågar ”kan det innebära att medierna ringer”? Det vill de inte utsätta sig för. Och det är bara att var ärlig. Men det är dumt, för medierna vill ju att vi anställda ska uttala oss men som journalisterna går på skapar de den här situationen.

Innan vi skiljs åt lovar jag att skicka texten innan den går i tryck och Ingrid Thune fäller en ironisk kommentar om att det ska bli intressant att se hur jag vinklat hennes berättelse. Det kommer att ta tid innan hennes sår har läkt, om det någonsin gör det.

FAKTA: Vald i slutet av 90-talet
Namn:  Ingrid Thune.
Ålder: 40 år.
Bor: I Långalma, ett litet samhälle med knappt 100 invånare i närheten av Forsmark.
Yrke: Intern beställare och jobbar bland annat med säkerhetsfrågor på Forsmarks kärnkraftverk.
Fackförbund: Seko.
Förtroendeuppdrag: Sedan slutet av 1990-talet, sitter bland annat i klubbstyrelsen och har arbetsmiljöuppdrag.

FAKTA: Ingrid Thunes fem grundprinciper när hon möter medierna i dag
1. Jag har blivit mycket mer restriktiv med att svara på samtal från dolt nummer. Har jag inte en timme att avsätta till att prata med journalister så svarar jag inte. Att säga att det är ett dåligt tillfälle att prata är det dummaste man kan göra, då naglar de sig fast.
2. Jag ber att få se mina citat innan de går i tryck. Men det är ganska värdelöst när man blir uppringd av en radioreporter.
3. Jag har gjort en tydligare distinktion mellan arbetstid och fritid. Är jag hemma och är ledig är det okej att inte svara på alla samtal.
4. Allt jag säger till en reporter är lovlig byte. Det hjälps inte att det är en privatfest. Och jag har lärt mig att vakta min tunga när jag väljer mina ord.
5. Jag är noggrannare med att ta reda på vad jag kan säga utan att äventyra min anställning. Även om företaget är tydligt med att vi ska uttala oss och att det respekterar vår roll finns det gränser, det gör det på alla ställen.

Läs också: reportaget "Facklig offensiv gav medieövertag"
Läs också: reportaget "Sexskandalen gjorde honom rikskänd"

Läs också: om mediernas etikregler