Nära 50.000 personer har lämnat a-kassan efter nyårets avgiftshöjning. Allra flest har lämnat akademikernas a-kassor. Kanske inte så förvånande, men ett nedslående tidens tecken. Det är folk med obefintlig arbetslöshetsrisk och med höga löner som nu smiter från solidariteten.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har samtidigt meddelat att införandet av en obligatorisk a-kassa är betydligt svårare än han trott. Det hade han insett om han inte före valet slagit dövörat till alla varningar från facket att idén är behäftad med en lång rad problem.

När ett förslag om obligatorium nu kommer är högst ovisst. Littorin har ingen aning. Han ägnar sig åt att med stor energi sparka ut folk från a-kassan.

För det är vad han gör. Genom att studerandevillkoret i a-kassan slopats har 40.000 ungdomar berövats sin rätt till a-kassa. Ytterligare 20.000 har mist sin a-kassa genom skärpta medlemsvillkor. Det skärpta arbetsvillkoret utestänger därutöver tiotusentals personer från a-kassa.

Ett hån för dem som drabbas
Talet om obligatorium framstår som ett hån för dem som drabbas av utrensningen. Det är de med sämst fotfäste på arbetsmarknaden, personer med vikariat, deltids- och säsongjobb, som kastas ut från vår vid sidan av sjukpenningen viktigaste försäkring.

Budskapet är glasklart. Först ska över hundratusen personer sparkas ut från a-kassan innan regeringen tänker ta itu med obligatoriet.

Talet om ett obligatorium är vilseledande såtillvida att vi redan har en allmän försäkring som ger alla ett försäkringsskydd upp till grundbeloppet. Det är den frivilliga tilläggsförsäkringen som sköts av facket som regeringen vill göra obligatorisk.

Det kan bli en hård nöt för regeringen att knäcka. En obligatorisk försäkring kräver att en myndighet kontrollerar att de som ska skrivas in faktiskt skriver in sig och straffar dem som smiter.

Denna uppgift kan inte utföras av de fackliga kassorna. Indrivning och kontroll måste läggas på en myndighet som Skatteverket. Det ska bli intressant att se med vilken entusiasm Skatteverket åtar sig övervakningsuppdraget.

Idéerna befänga ur socialpolitisk synpunkt
Littorins idé att a-kassan ska differentieras efter arbetslöshetsrisk tvingar dessutom myndigheten att bedöma varje individs arbetslöshetsrisk. Ett sådant individuellt utpekande är nödvändigt för att rätt riskfaktor ska åsättas individen oavsett vilken a-kassa han eller hon tillhör. Om så inte sker blir principen fullständigt rättsosäker eftersom de flesta a-kassor har medlemmar inom olika branscher med olika risk.

Detta är bara några av de rent tekniska problem som Littorin måste övervinna.

Från socialpolitisk synpunkt är hans idéer befängda. Arbetslöshetsrisk är inte något som individen kan påverka. Om till exempel Riksbanken för en alltför stram penningpolitik, som den gjort, drabbas tiotusentals personer oförskyllt av arbetslöshet och det är alltid de som har de osäkraste jobben som får gå först.

Det är svårt att ta Littorins osorterade tankar om obligatorium på allvar. Hela hans politik handlar om att göra tillvaron sämre för dem som går i spetsen för den strukturomvandling vars frukter alla med trygga jobb drar störst nytta av. Littorins politik är omoral satt i system.