I slutet av 70-talet var jag i Tärnaby. Skulle besöka några stockholmare som jobbat inom reklambranschen, blev gröna-vågare, begav sig till Alaska, levde i jaktkollektiv vid Yucon River i fyra år. Väl hemma igen var Tärnaby den mest sydliga ort de kunde tänka sig att bosätta sig i; med tillgång till jakt och fiske. Jag såg – men prövade aldrig –  den gigantiska skidbacken som fostrat Stig Strand, Ingemar Stenmark, Anja Pärson och Jens Byggmark.

Fjällvärlden har sin egen magi. Den är ett storslaget naturreservat, öppet för alla. Jag tittar gärna på VM i Åre, inte för att det är så viktigt vem som vinner, utan för att lyssna på frasandet i snön när skidorna skär mot den hårda skaren. Ibland är det bara direktsänd tystnad, det vill säga när Stig Strand gör en konstpaus mellan sina obetalbara kommentarer. Fylld av vördnad berömde han under storslalomet häromveckan Nicole Hosps guldåk med att hon är en riktig ”stilist”.

Etik och estetik är samma sak
Det vackraste åket är för honom inte bara det snabbaste och utan också det bästa. Han ser på åkarens ”linje” tidigt i loppet om det blir ett snabbt åk och han har nästan alltid rätt.  ”Att det ryker mycket snö i svängarna är alltid ett dåligt tecken”, sa han också. 

Vilket får mig att tänka på författaren Erik Beckman som någon gång skrev att estetik och etik är samma sak. Valet av ord och uttryck – alltså hur vi väljer att beskriva något – är ett moraliskt ställningstagande. Att skriva handlar om att ge alternativa och för skribenten sannare bilder av verkligheten än de rådande. För både Stig Strand och Erik Beckman handlar alltså skönhet om effektivitet.

Alla talar om snön i Åre, den är ”aggressiv”, ”inte snäll”, ”den slår tillbaka”. Snön får en andlig dimension. Ibland inbillar jag mig att de bästa åkarna, de som åker nästan lika elegant som Stenmark gjorde, är de som är mest ekologiskt medvetna. De har förstått att vi fått låna den här backen en stund av Moder Jord. Bäst att åka snabbt, smidigt och snyggt. Inte reta upp snön. Låta Bore sova. I morgon kan backen vara borta i en snöstorm eller en stor snösmältning orsakad av den globala uppvärmningen.

Hitta din plats i universum under några dagar i fjällvärlden
Alla borde tillbringa några dagar om året i fjällvärlden för att rätt få syn på sin plats i universum. Helst på en ödslig långfärdstur med chans att se en ren, ripa, hare. Eller fjällvråk.

En kort stund får man nästan närkontakt med de krafter som skapar himmel och jord. Ungefär, tror jag mig förstå, som mitt ute i öknen. En kväll i slutet av 90-talet var min son och jag på tacos-afton vid foten av Helagsfjället, 2.000 meter över havet och näst högst efter Kebnekajse. Vi hade blivit ditforslade i en snöscoter, liggande på renfällar, stirrande upp mot en stjärnklar Vintergata.

Den lokala postkassörskan i Ljungdalen hade tagit sig dit själv på skidor. Under kvällen hörde jag att det började blåsa upp, jag bad genast om hemtransport.

Alla som försökte ta sig hem en timme senare fick bli hämtade av fjällräddningen. Sånt inger en viss vördnad. Tills vidare – via etern – tycks Stig Strand vara den schaman som ska lära oss hur vi ska tämja naturens makter.

En roll som en och annan poet förmår axla: en av de få nu samtida  är Maria Vedin, uppvuxen vid en kraftstation utanför Jokkmokk. Hennes dikter är fulla av  snö, kyla, vidder.

Hon identifierar sig i en av sina dikter (Diktafon, W&W, 1995) med huvudpersonen i Emily Brontës Svindlande höjder och skriver i mitt tycke följande underbart vackra rader som  Stig Strand omedelbart skulle förstå:
  
she talks of dark forces  
och inspelningens matthet genom 
decembersnön talar om en stor brådska
i stor fara
femton kalla december
måste nå hans vilda månaders vokaler

Carina Waern
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören